Inlägg

Kryphålen urholkar Åland

Farsen kring de två obundna lagtingsledamöterna, tillika blivande talman Bert Häggblom och Marcus Måtar fortsätter.
Trots Bert Häggbloms påstånde  i lagtingets talarstol att det enda han gjort i  den s.k. bulvanaffären är att 2018 ge sin klient rådet att själv köpa den omtvistade fastigheten, fortsätter hans bolag att tvista med landskapsregeringen, nu genom ett köpeavtal som är så märkligt att ingen sett en sån konstruktion tidigare.
Vad är det egentligen som hänt?
Tittar man på det avslag på jordförvärvstillstånd som fattades 2019, när jag var ansvarig minister, rör det sig uppenbart om en bulvanaffär där klienten (uppenbarligen på Bert Häggbloms inrådan) sökt tillstånd att äga en fastighet som man först försökt köpa för ett svenskt pars räkning.
Landskapsregeringens utredning visar att det är det svenska paret som betalat för fastigheten och att bolagskonstruktionen tillkommit efter affären genomförts.
I beslutet uppmanas klienten att sälja fastigheten till en ägare som kan få jord…

Rövhattarnas kung

En rövhatt.
Så brukar en person i min närhet beskriva människor med en unken människosyn och värderingar som ställer individer och grupper mot varann och rangordnar dem enligt värde. En rövhatt kan också vara en människa som trots en läpparnas bekännelse till exempel till allas lika värde är en mobbare, en skitstövel, en föraktfull eller nedlåtande eller elak människa.

På ett plan är vi förstås alla rövhattar, för att vi inte lyckas leva upp till våra bästa intentioner, men det finns grader i helvetet.

I den nedersta kretsen finns såna som Paolo Roberto, rövhattarnas kung i denna stund.
En framgångsrik, rik, känd person med en ung sambo, flera tv-uppdrag, allt på ett bräde. När han åker fast för sexköp av en ung kvinna från ett av Europas fattigaste länder - vad gör han? Gråter ut i tv om sin jobbiga barndom. Postar bilder med tummen upp när han ska ut och springa i dyra träningskläder som förmodligen kostade mer än de ynkliga 1.500 kronor han betalade för en människas kropp.

Han prat…

Tack, skolan. Forever.

I onsdags när jag cyklade till jobbet mötte jag en liten pojke på Skarpansvägen. Han hade en överfull ryggsäck på ryggen, såg lite jagad och lycklig ut, och klockan var 08.51.
Några sekunder funderade jag - sen kom jag ihåg. Skolan öppnar.
Hela dagen bar jag med mig en värme i magen, dels över något jobbigt kanske börjar vara över, dels över alla barn som är tillbaka i tryggheten i skolan.

Många har sagt det. För en del är skolan den enda trygga platsen.
Jag tänker på hur det kan vara när man alltid är rädd.
När man ligger vaken och lyssnar efter farliga ljud. När man väntar på katastrofen och den alltid kommer. När man smyger ner på småtimmarna och kollar och plockar undan. När man bär på skam över sånt man inte kan hjälpa, skräck över sånt man inte kan kontrollera.

Och jag tänker på vad trygghet betyder. Mormor och morfar några välsignade helger. Skoldagar med vuxna som inte är vrålar. Mat.
Klasskamrater som är så hungriga på en måndag att 11.15 är för sent.

Vi har något fint och va…

Tassarna bort från public service

Jag blir uppriktigt oroad när jag läser näringsminister Fredrik Karlströms blogginlägg och uttalanden om Ålands radio och tv och public service. Inte så mycket för det han säger, det har han ju alltid gjort, utan för att han inte tycks förstå att det är skillnad på vad man säger som privatperson och vad man säger som minister.

Det har kanske aldrig funnits en tid när den oberoende journalistiken behövts så mycket som idag. På Åland är vi välsignade med ett public service-bolag som producerar journalistik i radio, samt två tidningar som håller mycket hög klass på sin journalistik och sin integritet.

SteelFM, Fredrik Karlström radiokanal, fyller en funktion och har sin publik och sina annonsörer, men oberoende journalistik är det inte. Jag har inte ens uppfattat att man har den ambitionen, och har man nån gång haft den så har det stupat på det faktum att riktig journalistik kostar pengar. Det är inte underhållning.

Visst kan man ha åsikter om innehållet i Ålands radio och tv, det har ka…

Nazi-klotter i Klintskogen

På Klinten, i min promenadskog, bakom huset, på väg mot dagiset, vid bänken där folk brukar borsta av sina hundar, och där det ibland ligger en kasse tomma ölburkar, längs cykelbanan är det någon eller några som sprider hat och propaganda.

Med svart tusch eller något skriver hen NMR och WP på lyktstolparna. Nordiska motståndsrörelsen och White power.
På sin hemsida nordfront.se skriver NMR bland annat om judefrågan, rasfrågan, massinvandring och annan nazistisk och rasistisk parafernalia. Det är ingen light-rasism som man kan borsta av rocken och tänka att det är väl inget att jaga upp sig för.

För bara ett par veckor sedan kallades fackanslutna på Åland "jävla löss". Jag vill på intet sätt hävda att det var en nazistisk tanke med det, men det är precis så det börjar när man delar upp folk i goda och onda, i människor med rätt åsikter och egenskaper och människor som icke är det. Människor alltså. Jag tycker vi alla behöver akta oss för det.

I tider som dessa ska samhället v…

Inte samma fel igen

Hur ska omställningen se ut när pengarna är borta? Kan covid 19-pandemin sätta stopp för den långsamma men positiva rörelsen mot ett hållbart Åland, helt enkelt för att man i en tid av kris och återuppbyggnad tar till beprövade metoder, sparar på det som inte känns absolut nödvändigt och låter bli att investera i framtiden?

Jag är orolig att det kan gå så.
Efter att virus-sjukdomen levt ut sin relativt korta akuta livstid står vi inför uppgiften att återuppbygga ekonomin. Vilka kommer då att vara de starkaste aktörerna? Vilka kommer att ha den starkaste drivkraften? Vem kommer att tala för solidaritet över gränser, anständiga löner, investeringar i energiomställning och ett hållbart jordbruk? Politiskt, ideologiskt och ekonomiskt är detta relevanta frågor.

Vi hade ett läge, före pandemin bröt ut, att genom de Paf-medel som på ett eller annat sätt skulle tas in i landskapets kassa, göra stora satsningar på omställningen. En del pengar hade säkert gått till sånt som kan betecknas som dr…

Enade vi stå - om löss som skriker

Att organisera sig fackligt är en grundläggande rättighet i vårt land. Att tillsammans med andra bilda en helhet som arbetar för och skyddar arbetstagares rättigheter är en viktig del av det nordiska arbetsmarknadssystemet.
Det är så vi upprätthåller balansen mellan arbetsgivare, arbetstagare och stat, och en stabil arbetsmarknad.
Därtill erbjuder fackförbunden och a-kassorna en trygghet, en försäkring för dåliga tider, sjukdom och arbetslöshet.

Det här är inte alla överens om, tvärtom. På Åland finns ett utbrett och närmast hatiskt förakt för facken. Jag tänker mig och hoppas att det inte ligger bakom landskapsregeringens beslut att inte ge a-kasseanslutna det tillägg på dagpenningen som andra permitterade får. Det var dumt och ogenomtänkt och hade gått att fixa, men vi sätter det på krisens och brådskans konto.

Däremot, och det är verkligt beklämmande, kunde man i fredagens lagtingsdebatt höra just detta förakt från några ledamöter. Jag tänker inte nämna namn, men lyssna på lagtinge…