Inlägg

Längtan efter kramar

 Vi är många nu som längtar så förtvivlat efter varann. Att få kramas och smeka en kind. Att få skratta tillsammans utan avstånd, att få andas utan den kemiska fukten från ansiktsmasken, att kunna tänka på framtiden utan den växande klumpen i magen av oro över jobbet och framtiden. Vi är inte där än. Den korta stund när man trodde att vaccinationerna är svaret och att det befriande nålsticket gör världen normal igen, är också över. Vi vaccineras i maklig takt, men inte heller det kommer att befria oss, inte på många många månader än. Så, det är bara att hålla ut. Det är bara att försonas med tystnaden inom hemmets väggar och vara tacksam för streamingtjänster. Kanske ska det bli ännu värre innan det blir bättre. Om regeringen i Finland nu börjar förbereda för möjligheten att införa utegångsförbud så måste vi kanske acceptera att även det kan hända. I den åländska politiken har vi just klarat av en sista tilläggsbudget för 2020. Vi har pratat om offentlighet och fri bildning - bägge otr

Målbilden är en finsk tant

Dom heter Ritva och Tuula och Sari. En heter Orvokki. Ni vet vilka jag pratar om. Finska tanter som kan allt. Min helg har varit full av dem. Den första är förstås halvfinsk - min syster Mona.  Hon har bestått mig med världens lyx, för att hon tycker om mig. Det har varit badtunna under stjärnorna, massage, älgstek med hasselbackspotatis och MYCKET sås. När man kommer till Mona är sängen renbäddad. Det ligger handdukar på den, och en Pätkis. Hon har städat för mig. Hon har köpt vin som jag tycker om och frigjort sin tid för att vara med mig. Ni som inte tror att det är något, ni vet inte. De som vet, de vet hur mycket arbete som ligger bakom ett besök, en middag, en fest, en helg då man bara hänger. Någon har sett till att handla, att köpa blommor, att bry sig om att skapa den stunden man kan ägna åt njutning och gemenskap. Det är sånt som kvinnor gjort i alla tider som de som inte vet att det behöver göras inte förstår att uppskatta. Inte förrän det inte händer, och myset uteblir. Jag

Jämställdhet på undantag

 Regeringen, representerad av vice lantrådet Harry Jansson (C) och jämställdhetsminister Annika Hambrudd (C) har aviserat att man tänker göra om det nyligen införda systemet med en jämställdhetsbonus för de partier som går till val med jämställda listor. Motiveringen är att systemet "inte fungerade", det vill säga inte resulterade i ett jämställt eller jämställdare parlament.  Endast socialdemokraterna, Hållbart initiativ och liberalerna hade jämställda listor. Centern var långt ifrån, för att man varken jobbade med eller prioriterade frågan. Undra på då att de partier som utgick som valsegrare med väldigt ojämställda listor inte fick till en jämställd representation. Jämställdhetsbonusen var en del av en mycket större reformprocess, en förnyelse av vallagen, som föregicks av ett grundligt arbete av en tjänstemannagrupp, en politisk referensgrupp, samt en lång och bred remissrunda. Lagen antogs av ett enhälligt lagting. Harry Jansson aviserar nu att man ska hitta ett sätta at

Snacka går ju, HI

 Snacka går ju. Det är det enda man kan säga om Hållbart initiativs miljöpolitik. I torsdags snackade Simon Holmström vitt och brett i lagtinget om partiets motstånd mot en volymökning av fiskodlingen, utgående från en upprörande skrivning i budgetbehandlingen, där majoriteten skriver: "Utskottet ser fiskodlingen som en potential till tillväxt för Åland. Fiskodlingen bidrar till livsmedelsförsörjningen samt erbjuder arbetsplatser och exportintäkter. En volymökning vore till fördel för Ålands ansträngda ekonomi." Jag har reserverat mig, föreslagit att detta stryks, och fört det till omröstning. Vad gör HI, efter allt sitt orerande och alla rubriker och Facebook-inlägg där Simon Holmström hyllas för att tala klarspråk? De avstår från att rösta. De avstår från att vid en omröstning ställa sig på vattenmiljöns sida. När det räknas lägger de ner sina röster. Varför? Svaret har hittills varit, vid andra liknanden tillfällen, att man jobbar internt i landskapsregeringen och att HI b

En dags jobb i lagtinget

  Idag har lagtinget kommit in på slutrakan med behandlingen av nästa års budget, utgående från finans- och näringsutskottets betänkande. Det var ett intressant arbete, där vi var överens om det mesta, och där man faktiskt kunde lära sig väldigt mycket av de över 70 människor som hördes av utskottet. På åtta punkter tyckte jag det var befogat att ur socialdemokratisk utgångspunkt reservera mig. Det finns saker vi inte är överens om, och det är viktigt att säga det. Vi socialdemokrater föreslog i en budgetmotion att anslaget för tunnelutredning och en projektingenjör som ska jobba med det stryks. Inget i utskottsbehandlingen har visat att processen kommer att leda till ett förverkligande, eller att det faktiskt behövs en projektingenjör innan man ens Vi kommit överens om tunneldragning, finansiering eller säkerhetsstandard. Vi anser fortsättningsvis att landskapsregeringens ambitionsnivå vad gäller utvecklingen av tandvården borde vara högre. Nu är den obefintlig. Det kan inte v

30 november 2020, i coronans tid.

 Veckan börjar bra. Ett tandläkarbesök, en frågestund i lagtinget, ett för en tant riktigt jobbigt träningspass. Och några timmar med min kompis J. som jag får leka med ibland. Låter det inte så glamouröst? Jag försäkrar - att äntligen få till en årskontroll med en ny tandläkare efter att min mångåriga gick i pension var ett stort steg framåt. Han var snäll och mild och berömde min tandhälsa. En måndag i november är det ganska stort. (Ok. Kanske lite patetiskt att man blir glad för att tandläkaren säger att man borstat duktigt, men man får ta det man får). I lagtinget, där fick jag möjligheten att härja lite med lantrådet om en fråga jag tycker är viktig. Under hela året med den nya regeringen har tonen mot Helsingfors blivit allt hårdare och mer ålandsnationalistisk, på ett sätt som jag är säker på att är helt kontraproduktivt. Visst begås det misstag, och visst ska självstyrelsen stå på sig om svenska språket, men man måste kunna ha lite taktkänsla och diplomati, och tänka att det in

Sorg och minnen

 Igår tog vi avsked av en älskad människa och familjemedlem. Jag är tacksam för mycket av hans liv, men också för den delade sorgen i vårt sista farväl, Det är så människor finns kvar, med sina familjer och vänner. För ett år sedan begravdes min vän Maarit. Sista gången vi träffades bad hon att vi skulle minnas henne, att hon på så sätt skulle leva vidare med oss. Min vän Igge gick bort i somras. Hans önskan var att hans böcker skulle bli lästa av nya människor Så länge man minns är ingen borta, men man bär med sig tomrummet där den skulle ha varit som man förlorat. Där i soffan, där vid matbordet, där på bryggan står han och är osynlig. Efter begravningen och minnesstunden var vi alla utmattade och utgråtna. Under kvällen, vid middagen, i bastun, som en hög i soffan låg vi och pratade knappt, om ingenting, och han var med oss hela tiden. För fem år sen förlorade jag tre viktiga personer under loppet av ett år. Fortfarande pratar jag med dem i mitt huvud, som om de var som de var då. M