Inlägg

Framtid, förändringar, förväntan

En ny fas i livet brukar ackompanjeras med förväntningar, nyfikenhet, lite skräck och mycket glädje, blandat förstås med melankoli och sorg över att det som varit nu är i det förflutna.

Så var det för fyra år sedan, när denna nya fas inleddes för mig efter 20 år av gott liv som lunkade på ungefär i samma spår. Jag lämnade journalistiken och min kära tidning, en otroligt rolig, dynamisk och krävande arbetsplats. Jag kastade mig ut på en okänd myr, där sjunkhålen var omärkta och utgången av valet högst oklar. Sen gick det som det gick i valet, och arbetslivet tog en fantastisk vändning. Vilket privilegium och vilka möjligheter det gett mig att få jobba som minister, både med politiken och med den kompetens och höga ambitionsnivå som finns i vår förvaltning.
Att jobbet varit så spännande och så krävande och emellanåt så uppslukande har varit min räddning. Under dessa år har andra saker hänt, förfärliga, sorgliga och omstörtande saker som på det personliga planet lämnade mig naken, oskydd…

Ett automatvapen är intet mot ordets makt

Varje skrivande människa upplever den där stunden när pappret eller skärmen ligger blank framför en och väntar på vad som komma skall. Man tar sats, man tänker, ur fingrarna rinner ord. När orden väl lämnat en är de alla andras, att förstå och hantera.
Har jag som skriver ett ansvar för det som lämnat mig? Närmare bestämt – var är linjen mellan hatet och föraktet som sprutar ur USAs orangefärgade president och fingret som pressar kulor ur ett automatvapen in i en folkmassa?
Det finns inget starkare än ordet. Ordet skapar. Ordet definierar. Ordet förskönar, förälskar, fördriver och föraktar. Med ordet i sin hand kan man bygga imperier av luft, och de blir verklighet. Med ordet kan man slita anständighet och mänsklighet av miljoner, lika väl som man kan lyfta människor till himlen med uppmuntran och kärlek.
Hela vår kultur och vårt sätt att tänka bygger på ordet och dess makt. Vår skapelseberättelse är tydlig 
”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var …

Klimatilska och klimathopp

Jag har ingen klimatångest. Jag känner  både klimatilska och klimathopp, men ångest får jag av sånt som är hopplöst. Det är inte klimatfrågan.

Om människor förlorar hoppet kan det gå som när pesten drabbade Europa på medeltiden, att folk antingen lägger sig handlingsförlamade ner och väntar på att dö, piskar sig själva blodiga för inbillade synder, eller hänger sig åt just synder, för att inget ändå spelar nån roll.

Klimatet kan vi fixa. Vi, människan, har ställt till det på värsta vis, och vi kan ställa det till rätta igen genom att konsekvent, ansvarsfullt, sparsamt och framför allt radikalt ställa om våra liv, vår konsumtion, vår produktion och vår resursanvändning.

Jag är inte ett dugg ironisk. Detta har vi människor gjort många gånger redan, när våra samhällen drabbats av sjukdomar, av missväxt, klimatförändringar, långvariga vulkanutbrott och andra omvälvande katastrofer. Vi har förändrats. Och det har gjort ont.

Den här fossilbubblan vi nu håller på att förstöra planeten med ha…

Rösta på mig.

Att ställa upp i val är skräckinjagande.
Det är faktiskt ett smärre mirakel att så många gör det.

Man ställer sig upp, med allt man har och allt man kan - all sin vilja, alla sina drömmar, alla sina åsikter, sin familj, sin kreativitet, sin fysiska uppenbarelse - och säger: tyck om mig.
Man säger; Lita på mig. Man säger; Jag är bra på det här. Man säger; Jag kan.

Och så är det faktiskt så att de flesta, mer eller mindre artigt, tackar nej. De väljer någon annan, eller inte alls.
Att ställa upp i val är att bli avvisad, flera tusen gånger. Det är att bli förlöjligad för sin ambition, förminskad för sitt kunnande, utmanad av sina motståndare.

Och det är naturligtvis att bli älskad. Att få ja på sitt frieri.
Det är som att hoppa från femman ner i kallt vatten. Ännu i steget skriker kroppen nej, sen flyger man, och landar, och när man kommer upp till ytan, triumfen. Jag gjorde det, jag klarade det, jag vill göra det igen!

Självklart vill jag göra det igen.
Jag tänker med ömhet på mina 418…

Allas Mariehamn ska utvecklas

Är Mariehamn på väg ner i diket när det gäller utvecklingen av stadens centrum? Är det verkligen så som ett försäkringsbolag skriver i sitt utlåtande om delgeneralplanen, att stadens tjänstemän använder all sin kreativitet för att göra livet surt för stadens näringsidkare? Är kunskapen om hur staden skall utvecklas något som bara företagarna i Mariehamn vet bäst?

Så är det inte.
Mariehamn är alla mariehamnares, också de gamlas, barnens, cyklisternas, de medelålders damernas, ruckelromantikernas och kaffedrickarnas. Mariehamn är faktiskt också ålänningarnas.
Alla dessa särintressen har rätt att tycka, diskutera och ha andra åsikter än det ekonomiska särintresse som nu med stenhårda nypor driver sin sak.

Det finns några inte helt okomplicerade kopplingar som vore värda att lyfta fram mellan dessa särintressen och de politiker som driver deras agenda. Det finns också en process för att hantera och balansera dessa olika intressen, varav det privata ägandet är bara ett. Planering kallas de…

Inga ursäkter duger

Jag var 27 år gammal när min äldsta son föddes. Från den stunden har jag burit och förstått det absoluta ansvar och den villkorslösa kärlek man känner till sina barn.
När man blir förälder slutar man vara sin egen, man är för evigt i skuld till framtiden, och det är det bästa och svåraste i livet.

Jag kan inte se bilden av den 25-åriga mexikanska pappan med sin tvååriga dotter, drunknade i Rio Grande på väg till drömmarnas USA, utan att tänka - vad hade jag gjort? Vilken desperation hade drivit mig att simma över en strömmande flod med en tvååring på min rygg, med hennes armar om mig.

Jag hör människor prata om realpolitik, om systemkollaps, om att det inte är våra barn. Cynismen i såna uttalanden fyller mig med absolut avsky.

Det är klart att vi inte kan göra allt. Klart att världens miljontals flyktingar inte kan inhysas på Klinten, även om jag öppnade mitt hus.

Lika klart att vi kan göra mycket mer. Och att varje barn som drunknar i en flod vid en gräns, i ett hav, som fryser ihjäl…

Skrotad välfärd en extrem utopi

Den ton som tidningen Ålands ledarsida tar, senast med gästskribenten Kaj Grüssner vid pennan, visar en nästan aggressiv likgiltighet för människors liv, för de samhällsekonomiska konsekvenserna av utanförskap och för att klimatfrågan är ett gemensamt ansvar.
Vad värre är, man ger sken av att den tämligen extrema högerideologi som tidningen nu representerar är en objektiv och vetenskaplig sanning. Så är det inte.
Lika väl som olyckskorparna kraxar om den offentliga skuldsättningens fasor, kan andra fåglar sjunga om vikten av god utbildning (som kostar) för att förse arbetsmarknaden med väl utbildad arbetskraft, god förebyggande hälsovård (som kostar) för att hålla kostnaderna för svåra sjukdomar vid ett minimum (ett konkret exempel är arbetet för tobaksfria miljöer som direkt påverkar förekomsten av lungcancer), eller god omsorg (som kostar), för att det är det enda moraliskt anständiga att se till att våra gamla har god och värdiga sista år av sitt liv.
De flesta av oss, jag vill hä…