Inlägg

Ingen blir bög av kunskap

Jag läser om en studie som visar att antalet självmord bland hbtq-personer minskat avsevärt när samkönade äktenskap blivit tillåtna.
Tänk på det. Färre människor tar livet av sig när samhället erkänner och befäster att deras kärlek och relationer är lika legitima som andras. Det gör mig både glad och förbannad. Glad att det gjorts, förbannad att det dröjt så länge, och att det finns så många rapar upp saker som att Pride är för politiskt, att barnen måste skyddas i skolan, att det nog gått för långt med att män inte får vara män och kvinnor inte får vara kvinnor.
Som om ett normkritiskt sätt att förhålla sig till kön skulle förändra någons sexualitet eller önskan att vara man eller kvinna. Jag tänker att de som behöver skyddas är de som är rädda, som är olyckliga i tron att de inte duger eller att det inte finns någon annan i hela världen som känner som de gör. De som är trygga och lugna i sin identitet kan på sin höjd få sina vyer vidgade och sin frihet utvecklad. Ingen blir bög av k…

All makt år centern

Det blir jackpot för Åländsk center om den regeringsbas som nu förhandlar når målet. Centern får egen majoritet i regeringen och kvalificerad majoritet i lagtinget, men det är många olösta frågor kvar.
Det är min korta reflektion av regeringsbildningen såhär långt.

Den långa tar avstamp i valrörelsen.
Vi som förlorade valet, främst liberaler och socialdemokrater, vi förlorade som jag ser det av fel orsaker.

Den kraftiga ideologiska högersväng som den kommande regeringen innebär var inte nödvändigtvis det ålänningarna ville ha, för de röstade inte så mycket för något, utan mot.
Det var vad oppositionen erbjöd. Nej till kortrutt och ny elhybridfärja. Nej till Gripö-bron. Nej till mer pengar till skärgården. Nej till kommunreform. Nej till flyktinginvandring, HBTQIA-rättigheter och feminister. Olika partier, olika prioriteringar naturligtvis.

Det  centern lovade var mera pengar till kommunerna och en tunnel till Föglö, bägge löften som inte kommer att kunna realiseras på ett enkelt sätt.

Alla minnens helighet

Jag tänker på människor som försvunnit ur mitt liv och som jag saknar.
Är man 54 så börjar det bli några stycken, både gamla och inte så gamla.
Nästan alla gravar där det finns någon jag saknar finns på annan ort. Jag kan inte besöka dem eller tända ljus för dem.
Inte för att jag tror att det spelar någon roll för dem, bara för mig.

En mycket kär vän som är på väg bort sa när jag frågade henne vad jag kan göra; "Kom ihåg mig. Tänk på mig."

Jag har tagit för vana att medvetet göra det varje dag, och också på de andra som är borta. Ett ljust minne, en stund av värme och vemod inne i mitt huvud.
Min farmors hårnät och hennes alldeles vita hår. Min farfar som låg och vilade middag på en rutig filt. Min vaari när han tog ut löständerna. Min mummu när hon plockade blåbär, på knä i riset med en hink som hon fyllde som om det var ingenting. Min mamma när hon satt och solade, hakan upplyft, ögonen stängda i brun frottéklänning.

Ibland tänker jag också på människor som lever, men som …

Dålig stämning med Greta

Jag deltog igår i Nordiska rådets session i Stockholm. Samarbetsministrarna möte handlade om hållbarhet och visioner för en grönare framtid för Norden. Statsministrarnas temadebatt handlade om hållbarhet. Nästan alla samtal handlade om samma utmaning - hur ställer vi om våra rika, välmående samhällen så att vi inte producerar och konsumerar mer än planeten tål.

Alla var eniga, på ett principiellt plan, och vi kände väl oss nöjda lite till mans och kvinns för att steg ändå tagits i rätt riktning, även om de är pyttesmå.

Sen hölls Nordiska rådets prisutdelning, och Greta Thunberg tackade i brutalt raka ordalag nej till miljöpriset, äran och pengarna.
Man kan väl säga att det blev lite dålig stämning.

Hon har helt rätt, Greta, ur sin kompromisslösa 17-åriga aktivist-ståndpunkt. Hon behöver inte strykas medhårs mera, inte upphöjas till skyarna. Hon och alla andra vill se handling, och det vi kommer med är långsamma förändringsprocesser, så som vi brukar, vi vuxna och ansvarstagande.
Vi hå…

Ny tid randas

Hur känns det?
Det är en vanlig fråga i dessa dagar. En del frågar medlidsamt, andra nedlåtande, de flesta av intresse och för att starta ett samtal om valet.
Helt ok, är mitt svar. Det är hedersamt att bli invald i Ålands lagting, och det är ett uppdrag jag inte hann med efter senaste val, eftersom jag kom huvudstupa in i regeringen. Jag ser fram emot en period  i livet då inte precis allt som händer på Åland är mitt fel (eller möjligen Mika Nordbergs).


Några reflektioner.
Vi lever just nu på krönet av en högervåg som blåst stadigt över landskapet under det senaste året. Vi ligger som vanligt steget efter, precis när regeringen Sipilä stigit av och lämnat plats för modernitet och progressivitet och lite mindre nationalistisk populism, så går Åland i motsatt riktning.

Då menar jag inte i första hand ekonomisk politik, även om också det är en ingrediens, utan kopplingen mellan en strukturell konservatism, en betoning av privat äganderätt snarare än kollektiva rättigheter och lagliga sk…

Tack och förlåt. Nu framåt.

Det här blir mitt sista inlägg före valet, en tillbakablick och ett tack.

När jag tillträdde min post som kansli- och kommunminister 2015, var det nytt, omtumlande och spännande. Under åren har jag lärt mig mycket. Jag har fått vänner, skapat kontakter, fått saker gjorda som inte skapat en enda rubrik (man kunde ju lätt tro motsatsen), och haft så väldigt roligt många gånger.

Jag vill inte dväljas vid det jobbiga och det negativa. Sånt har det också varit, men det jag tycker att man ska glömma och gå vidare.

Ett stort, innerligt tack till de oerhört duktiga, insatta och framför allt hängivna tjänstemän som hjälpt, stött och ledsagat mig i ministerskapet. Självstyrelsens ryggrad finns där, i förvaltningens hårda arbete och institutionella minne. Jag nämner inga namn, för det kan ju bli genant för dem, men jag hoppas att ni vet vem ni är.

Ett lika stort och varm känt tack till mina kollegor i landskapsregeringen. Inte trodde jag i november 2015 att jag skulle få sex nya vänner som jag g…

Löner, tandvård, äldreomsorg

Jag tänkte skriva om hur bra jag är. Om mina värderingar och min vilja och alla viktiga frågor som jag vill fortsätta jobba för under de kommande åren. Sen insåg jag; Det är inte jaget, utan laget, mina fina kamrater och vår gemenskap och klokskap som ska göra skillnad.

Här kommer tre konkreta saker vi socialdemokrater vill jobba för:


Äldreomsorgen är otillräcklig. Där den misslyckas mest är i vården av demenssjuka. För dem finns inte tillräckligt med platser. Det betyder ett utdraget lidande, både för dem som drabbas och för de anhöriga, ofta kvinnor, som kämpar med att dölja, upprätthålla och överleva med en partner som sakta försvinner in i glömskan. Vi socialdemokrater vill att man bygger ett specifikt boende för människor med demens och minnessjukdomar. Vi vill att det hembesök som görs till alla ålänningar när de fyllt 77 år, också inkluderar ett erbjudande om besök på Minnesmottagningen. En tidig diagnos hjälper. Vi vill att allt görs för äldre som vill bo hemma, men när den stunde…