Inlägg

När man räknar välsignelser

Saker som gjort mig glad denna vecka:

Att en av grannfruarna frågar vad hon ska plantera för blommor åt mig så att det blir fint till studentfesten.

Att det blir studentfest, min fjärde, och att alla mina käraste människor kommer.

Att ett äldre par jag träffade på poliskonserten på torsdag sa: "Vi tycker att du är så duktig. Kämpa på." Att de pratade i vi-form.

Att det är så vackert att cykla till jobbet när Slemmern ligger nymanglad och slät, och luften är som ett glas kallt vatten när man är riktigt törstig.

Att se första avsnittet av sista säsongen av Game of Thrones med min son, under fullkomlig och överenskommen tystnad.

Att se den där gården på Klinten där scillan blommar som en blå pöl varje vår.

Den simpla slutsatsen av detta: det finns två saker som är viktiga. Det andra människor betyder och det naturen ger.
Glad påsk.

Lyssna eller lyda, det är frågan

Jag har pratat mig blå om kommunreformen i 3,5 år. Ibland i sakliga samtal, ibland i politiska debatter, ibland i förhandlingar och ibland i den mottagande ändan av en riktig utskällning.

Nu har landskapsregeringen fattat det sista avgörande beslutet att sätta kommunreformlagen i kraft från den 1 maj.
Det sätter punkt för den första delen av detta mastodontprojekt.

Jag är ganska nöjd, såhär långt. När denna regering bildades var det en fullkomlig icke-fråga, knappt ens en problembeskrivning. I åratal hade man närmat sig frågan från alla andra håll utom denna, att också kommungränserna kunde vara föränderliga, och att det kunde vara en bra sak.

Under de år som gått har situationen för flera kommuner blivit än mer prekär. Pengarna håller på att ta slut, utmaningarna inom äldreomsorg och skola växer, den nödvändiga digitaliseringen har knappt kommit igång i kommunerna
Vad man än tycker om landskapsregeringen, om lagen eller om de samarbetsområden som nu ska bli nya kommuner, så är grunde…

Goda samtal, min mammas händer

Jag står och fixar till mig för att gå utanför dörren, på vernissage och handelsmässa och ut i solen. Då ser jag i spegeln,  stickande ur skjortärmarna, min mammas händer.
Lite mera vikt, lite högre ålder och mina händer har blivit hennes. När jag vrider på dem ser jag hur hon hon brukade göra när hon smorde in dem med handkräm.

Det är tre år sen hon dog. Sorgen är inte längre akut, men hon är med mig ofta. Alla jag förlorat är det. Min morfars resoluta grepp när han gjorde bastukvastar, min mormors osannolika skratt och enorma bakdel, min farfars ofrånkomliga tårar vid alla släktkalas, min farmors korta fyrkantiga kompetenta kropp.
Min faster Tettas teknik med att hacka gurka.

Vad, undrar jag, som jag gör, kommer att definiera mig i mina barns och barnbarns minnen, hos vänner och människor jag älskar.
Kan det vara att jag alltid går barfota på somrarna och alltid med yllesockor på vintrarna. Kan det vara hur jag hackar lök, hur jag kramas, hur jag bäddar sängen.
Förmodligen något jag…

Att stå upp i skitstormar

Ibland blir jag bara förbannad. Som när jag läser det dravel som "oberoende" Ålands nyheter spyr ur sig. Min partikollega Mia Hanström är en av de mest hängivna och outtröttliga människor jag vet när det gäller ungdomar, skärgårdsfrågor och feminism.
Hon är bra på sitt jobb. Det blir mycket verksamhet av de pengar det offentliga satsar på projekt i hennes regi. Och för detta kvalificerade arbete tar hon betalt, helt i enlighet med gällande regler, fullkomligt transparent, offentligt och reviderat.

Vore det en högerpojke som gjorde det, skulle väl ingen höja på ögonbrynen ens. Det vore, och det är, helt naturligt. Men en vänsterkvinna, hon borde jobba gratis och dessutom ställa sig respektfullt i bakgrunden när beröm ska utdelas. Annars är det något lurt.

Ålands nyheter bygger sin verksamhet på två källor, tingsrättens offentliga domar och landskapsregeringens offentliga protokoll. Mer research än så är det inte, men kopplat med illvilja och avsky mot alla som jobbar med anti…

Att vara nödvändig för någon

Den svensk-grekiska författare Theodor Kallifatides skrev att det en människa behöver är ett hem, en familj och en handfull goda vänner som man ska hålla nära sig. Det är allt. Den stora världen är inte nödvändig.

Jag håller väl inte helt med. Den stora världen, politiken, samhället, samtalet är viktiga för mig. Ibland ger mitt arbete mig en hisnande känsla av sammanhang, när jag plötsligt förstår hur till synes helt orelaterade saker hänger ihop, och hur jag kan påverka dem.
Ibland är det också djupt deprimerande, när man ser sambanden mellan de destruktiva krafterna i samhället, och hur rottrådarna går mellan ett förakt mot kvinnor och feminister, främlingsfientlighet och fascism. Det som finns på ytan är bara svampen, mycelen i marken går djupt och brett.

Men, det var inte det jag ville skriva om, utan om vänskapen.
Jag har en handfull vänner som känner mig utan och innan. Jag har mina systrar och mina barn och mina barns farföräldrar. Kanske 15-20 människor som aldrig skulle släpp…

Värdighet och värme

Innan min mamma dog för tre år sedan bodde hon några år på Folkhälsans äldreboende i Jakobstad.
Efter en massiv stroke var hon ganska förvirrad, halvt förlamad och i behov av hjälp för det mesta.

När jag än kom dit, aldrig så ofta som jag tyckte att jag borde, var hon varm, ren, mätt och trygg. När vi hade bestämt att vi skulle ut och luncha eller promenera var hon uppiffad i håret, hade sitt röda pärlhalsband runt halsen och läppstift på läpparna.
När hon dött kom personalen och kramade om oss systrar och berättade snälla saker om vår mamma. De kände ju den hon var då bättre än vi gjorde, för de var alltid där.

Att bli gammal är en ynnest. Varje dag man lever en gåva, och så väldigt många äldre lever goda, aktiva och givande liv. Samtidigt är åldrandet en grym process som tar ifrån en person allt, bit för bit. Får man tillräckligt många levnadsdagar är man till slut ett barn igen, lika hjälplös och behövande som den dag man föddes.

Under hela vägen dit är min utgångspunkt självklar. …

Sanningen är svårsåld, lögnen går åt som smör

Finns det något som är sant, eller finns det bara åsikter?
Detta är i den offentliga debatt vi har i dag en allt mer relevant fråga.
Existerar fakta? Har vi som deltar i diskussioner, särskilt som förtroendevalda, ett särskilt ansvar att hålla oss till någon form av verifierbar sanning.

Jag vill förstås svara ja. Det finns fakta. Det finns sant och falskt. Vi har alla ett ansvar.

Konspirationsteorier utan grund är ägnade att skapa oro och rädsla och beskriva världen på ett sätt som underbygger vissa politiska mål.
Feltolkningar, medvetna missförstånd och halvsanningar pekar vidare mot enkla lösningar på komplexa problem. Det är som att kissa i byxorna. Varmt för stunden, sen stinkande och kallt och skämmigt.

Som vårt samhälle utvecklats finns det en stor och legitim oro för demokratins framtid. Den delas av politiker, journalister, forskare och allmänhet, samtidigt som vi förstås alla sitter med handen i syltburken, i den mån vi låter sanning och fakta bli något relativt, ett medel fö…