En obunden utveckling

 Vart är vi på väg? Den frågan har jag ställt mig många gånger i olika stunder i livet, både personligt och professionellt. Inte bara när jag ser På spåret.

Svåra livsval, tunga överväganden, osäkra tider. Genuin osäkerhet. För det mesta har det löst sig, och när det gått åt skogen har ändå en ny stig uppenbarat sig som lett framåt, en annan väg. 

Denna vår har arbetet i Ålands lagting tagit en vändning som fyller mig och många andra med ett djupt obehag. Vi har ett parti vårt parlament och några individer i det partiet för vilka skrivna och oskrivna regler och god ton inte gäller. Det betyder att vi ständigt balanserar på en gräns och ser hur den flyttar på sig. 

Obunden samling har utvecklats från ett ostyrigt tricksterparti med otydlig linje till ett stenhårt högerpopulistiskt parti med täta likheter och kopplingar till Sverigedemokraterna, komplett med krav på enhetskultur och motstånd mot all förändring som utvecklar ett samhälle som de facto alltid varit i förändring. 

Åsikterna och politiken är sin sak, det får man hantera i en demokrati. Det som är nytt är bristen på respekt för det Obunden samling säger sig värna, självstyrelsen och dess institutioner. 

Obundna ledamöter argumenterar med förakt, osanna påståenden om mutor, övertramp och oärlighet, med elakhet som redskap för att röra upp så mycket känslor som möjligt och få så många journalister som möjligt på tå. 

Och vi svarar.  

Det är det som känns jobbigt. Vi har inte en debatt som passar inom en parlamentarisk och demokratisk ordning, som i teorin kunde föra vidare, vi spelar teater för Obunden samlings publik utanför lagtinget. Det finns ingen ambition att komma överens, lyssna eller visa någon annan förståelse.

Kanske har de obundna gjort samma analys som många andra, att efter förra mandatperiodens kaos kommer ingen inom överskådlig framtid regera med Obunden samling. Man är alltså dömd till att slå hål i luften. 

De flesta politiska partier har som mål att komma till regeringsmakten, inte för maktens egen skull faktiskt, utan för att kunna genomföra sin politik, att verkligen göra det jobb man är invald för. För de obundna är det kanske kaos som är själva målet. 

Jag tycker att åländsk politik måste vara pragmatisk och praktisk. Vi är så små och så få. Man kommer in med sina olika ideologiska utgångspunkter, men i bästa fall kommer man överens om det jobb som ska göras, och så gör man det efter bästa förmåga. 

Frågan är - ska man hjälpa till med att sätta scenen för det kulturkrig som de högerextrema eftersträvar, där polariseringen växer, där gråskalorna försvinner och där misstro, hat och ovilja att förstå varann är målet? Vore det bättre att tiga och därmed inte bidra med uppmärksamheten som kommer när konflikter eskalerar? Eller - är det viktigt att bjuda motstånd, att hävda fakta, att ge alternativ? 

Medan jag skriver klarnar tankarna. Så går det ofta. När fingrarna på en gammal journalist hamrar ut bokstäver börjar hjärnan jobba och hjälpa till. 

Vi ska naturligtvis inte go low, vi ska go high. 

Vi ska inte sänka oss. Vi ska fortsätta vara sakliga, jobba på, ha argumenten, söka lösningarna - inte bidra till spektaklet. Men vi ska inte vika ner oss heller. 

För eller senare uppstår väl frågan - är det såhär man bygger ett samhälle? Är det verkligen respekten för individens frihet som står bakom kravet på en kulturpolitik med fokus på Ålänningens sång och traditionellt midsommarfirande? Varför ska alla vara lika, varför är olika farligt? Var finns de människor som alla tänker och vill som Obunden samling och vill rulla tillbaka utvecklingen till en vision från 1950-talets pilsnerfilmer?

Det modigaste är inte att säga nej och stopp, det är att säga ja till något man ännu inte vet allt om.