Nina Fellman

Sorg och ilska. Och hopp. Allra mest en kärlek som nog faktiskt inte tillåter att jag stannar i soffan och suckar. Idag ska jag få träffa Olivia. Hon är en månad gammal. När hennes mamma Hanna föddes var jag med, den första som fick snusa på den lilla varma skallen mot min arm. Till sommaren kommer mitt första barnbarn, och sen kanske många fler. Jag hoppas på det.  När  jag läser om IPCCs senaste klimatrapport kan jag räkna ut att det nog är ok för just mig. Jag kommer att dö innan det går riktigt åt helvete. För mina barn är det inte så, och inte för de små nyfödda som kanske ska leva i en värld som ser helt annorlunda ut än den vi lever i nu. En sak som gör mig innerligt trött är alla som pekar på andra. Det är ganska vanligt i politiken att man gör sig lite märkvärdig med någon gnutta av kunskap man läst sig till, eller är hånfull kring andras bristande kunskap och engagemang. Vi ska ju vinna ett val, bevars. Det finns några saker vi på Åland kan göra som gör skillnad. Vi kan se ti

  Så här försökte jag idag argumentera för höjda inkomstgränser och lägre barnomsorgsavgifter i lagtinget: Från och med den 1 mars trädde en ny lag i kraft i Finland som innebär att många barnfamiljer får en betydligt lägre barnomsorgsavgift, genom att man helt enkelt höjt inkomstgränserna. Man har också infört en byråkratisk förenkling som innebär att beslut om barnomsorgsavgifter inte behöver fastställas varje år, utan bara om en ändring skett i familjens inkomster. Det betyder en avsevärd förenkling och därmed en inbesparing av tid och resurser. Vi socialdemokrater menar att landskapsregeringen bör inleda en process för att införa motsvarande   eller liknande lagändring på Åland. Varför tycker vi det? Av flera skäl: -           Självstyrelsen ska inte innebära att ålänningarna får sämre villkor eller förmåner än andra finländska medborgare. Tyvärr har vi redan sett en sådan utveckling, där inget extra barnbidrag gavs till de åländska   barnfamiljer, och där man inte gått in fö

Vad handlar det om egentligen, riksdagsvalet i Finland? Vad är det som står på spel?  Som jag ser det väljer Finland vilken väg man ska ta ur kris, krig, statsskuld och pandemi.  Vill folket välja en högerregering där Sannfinländarna ingår, eller ett alternativ där Socialdemokraterna finns med? Det blir antingen eller, det har statsminister och partiordförande Sanna Marin sagt klart och tydligt. Skillnaderna i värdegrund och människosyn är för stora för ett samarbete.  För mig som riksdagskandidat är utgångspunkten klar. Sannfinländarnas politik är främlingsfientlig, kvinnofientlig och negativ för alla minoriteter, både språkliga och andra. Vill man ha ett öppet och välkomnande demokratiskt land som värnar både det nordiska och det europeiska samarbetet ska man inte sätta sig i den båten.  Den andra stora vattendelaren är synen på ekonomin. Hur ska landet hantera den växande statsskulden, hur hårda ska inbesparingarna vara? Kort sagt – vem ska betala? Är det barnen, ungdomarna, pension