Om hoppet och vreden

Sorg och ilska. Och hopp. Allra mest en kärlek som nog faktiskt inte tillåter att jag stannar i soffan och suckar.

Idag ska jag få träffa Olivia. Hon är en månad gammal. När hennes mamma Hanna föddes var jag med, den första som fick snusa på den lilla varma skallen mot min arm.

Till sommaren kommer mitt första barnbarn, och sen kanske många fler. Jag hoppas på det. 

När  jag läser om IPCCs senaste klimatrapport kan jag räkna ut att det nog är ok för just mig. Jag kommer att dö innan det går riktigt åt helvete. För mina barn är det inte så, och inte för de små nyfödda som kanske ska leva i en värld som ser helt annorlunda ut än den vi lever i nu.

En sak som gör mig innerligt trött är alla som pekar på andra. Det är ganska vanligt i politiken att man gör sig lite märkvärdig med någon gnutta av kunskap man läst sig till, eller är hånfull kring andras bristande kunskap och engagemang. Vi ska ju vinna ett val, bevars.

Det finns några saker vi på Åland kan göra som gör skillnad. Vi kan se till att återställa natur, bevara den biologiska mångfalden på våra öar, skydda skogarna och vattnet. Vi måste sluta använda fossila drivmedel, snabbare än det går nu.

Vi vet. Ändå fastnar vi i dessa ändlösa små gräl om parenteser och prickar. Allvetarna på sociala medier dömer dagligen ut oss, men har fastnat lika hårt i sina cirkelresonemang om vad andra ska göra.

Dylan Thomas skriver:

Do not go gentle into that good night

Old age should burn and rave at close of day

Rage, rage against the dying of the light

Det är mycket vackert, och det är så jag känner. Till den dagen ljuset slocknar är det min plikt att härja och bråka och jobba på. Det enda sättet jag vet är att fortsätta, tillsammans med alla andra  halvbra och misslyckade och sneda och vinda. Utopiernas skinande nya värld uppnår vi inte, men kanske Olivia och Maj och Birk och alla de som kommer nu kan ha luft att andas och vatten att dricka.

Det är hoppet. 

De