Cirkelträning, måndag, september
Vi står med armarna uppåt och cirklar i en sista svettig utandning. Ett rum fullt med tanter (jag använder det ordet med stor respekt och ömhet) efter ett pass av Sussis cirkelträning. Det är inget fancy och ingen fancy. En del övningar är bekanta sen skolgymnastiken. Träningskläderna är oglamourösa. Vi skämtar i kön till toaletten om att man måste för säkerhets skull, i vår ålder, före man ska hoppa upp och ner. Jag kan inte dansa och har ingen koordination, så jag går inte på danspassen, bara de fyrkantiga, repetitiva, svettiga, sega. De alldeles underbara. Ingen annan stans får jag den rätta, råa reaktionen när jag läser fel på instruktionerna och tror att det står ballar i stället för bollar. "Det är väl för länge sen..." Många som går där och tränar känner jag från andra mer påklädda sammanhang. Nån jobbar på Kantarellen, nån är vd, nån är sjuksköterska. Någon är mamma till min dotters kompis. Det finns mycket sociologisk teori och fina ord som beskriver vad som händer