Nina Fellman

Jag deltog igår i Nordiska rådets session i Stockholm. Samarbetsministrarna möte handlade om hållbarhet och visioner för en grönare framtid för Norden. Statsministrarnas temadebatt handlade om hållbarhet. Nästan alla samtal handlade om samma utmaning - hur ställer vi om våra rika, välmående samhällen så att vi inte producerar och konsumerar mer än planeten tål. Alla var eniga, på ett principiellt plan, och vi kände väl oss nöjda lite till mans och kvinns för att steg ändå tagits i rätt riktning, även om de är pyttesmå. Sen hölls Nordiska rådets prisutdelning, och Greta Thunberg tackade i brutalt raka ordalag nej till miljöpriset, äran och pengarna. Man kan väl säga att det blev lite dålig stämning. Hon har helt rätt, Greta, ur sin kompromisslösa 17-åriga aktivist-ståndpunkt. Hon behöver inte strykas medhårs mera, inte upphöjas till skyarna. Hon och alla andra vill se handling, och det vi kommer med är långsamma förändringsprocesser, så som vi brukar, vi vuxna och ansvarstagande.

Hur känns det? Det är en vanlig fråga i dessa dagar. En del frågar medlidsamt, andra nedlåtande, de flesta av intresse och för att starta ett samtal om valet. Helt ok, är mitt svar. Det är hedersamt att bli invald i Ålands lagting, och det är ett uppdrag jag inte hann med efter senaste val, eftersom jag kom huvudstupa in i regeringen. Jag ser fram emot en period  i livet då inte precis allt som händer på Åland är mitt fel (eller möjligen Mika Nordbergs). Några reflektioner. Vi lever just nu på krönet av en högervåg som blåst stadigt över landskapet under det senaste året. Vi ligger som vanligt steget efter, precis när regeringen Sipilä stigit av och lämnat plats för modernitet och progressivitet och lite mindre nationalistisk populism, så går Åland i motsatt riktning. Då menar jag inte i första hand ekonomisk politik, även om också det är en ingrediens, utan kopplingen mellan en strukturell konservatism, en betoning av privat äganderätt snarare än kollektiva rättigheter och lag

Det här blir mitt sista inlägg före valet, en tillbakablick och ett tack. När jag tillträdde min post som kansli- och kommunminister 2015, var det nytt, omtumlande och spännande. Under åren har jag lärt mig mycket. Jag har fått vänner, skapat kontakter, fått saker gjorda som inte skapat en enda rubrik (man kunde ju lätt tro motsatsen), och haft så väldigt roligt många gånger. Jag vill inte dväljas vid det jobbiga och det negativa. Sånt har det också varit, men det jag tycker att man ska glömma och gå vidare. Ett stort, innerligt tack till de oerhört duktiga, insatta och framför allt hängivna tjänstemän som hjälpt, stött och ledsagat mig i ministerskapet. Självstyrelsens ryggrad finns där, i förvaltningens hårda arbete och institutionella minne. Jag nämner inga namn, för det kan ju bli genant för dem, men jag hoppas att ni vet vem ni är. Ett lika stort och varm känt tack till mina kollegor i landskapsregeringen. Inte trodde jag i november 2015 att jag skulle få sex nya vänner so

Jag tänkte skriva om hur bra jag är. Om mina värderingar och min vilja och alla viktiga frågor som jag vill fortsätta jobba för under de kommande åren. Sen insåg jag; Det är inte jaget, utan laget, mina fina kamrater och vår gemenskap och klokskap som ska göra skillnad. Här kommer tre konkreta saker vi socialdemokrater vill jobba för:   Äldreomsorgen är otillräcklig. Där den misslyckas mest är i vården av demenssjuka. För dem finns inte tillräckligt med platser. Det betyder ett utdraget lidande, både för dem som drabbas och för de anhöriga, ofta kvinnor, som kämpar med att dölja, upprätthålla och överleva med en partner som sakta försvinner in i glömskan.   Vi socialdemokrater vill att man bygger ett specifikt boende för människor med demens och minnessjukdomar.   Vi vill att det hembesök som görs till alla ålänningar när de fyllt 77 år, också inkluderar ett erbjudande om besök på Minnesmottagningen. En tidig diagnos hjälper.   Vi vill att allt görs för äldre som vi

Som journalist betonade jag ofta, också för mig själv, hur viktigt det är att inte reagera med reptilhjärnan när man blir attackerad, utan ta ett steg tillbaka och fundera. (Ett råd jag bevisligen inte alltid förmått leva upp till). Tidningen Ålands chefredaktör Daniel Dahlén skriver  i dagens ledare (11 oktober) att jag är en usel ledare och allmänt dålig människa, en fegis som övergav mina tjänstemän när de behövde mig och en inkompetent minister. Är det så? Min uppfattning om mig själv, ibland också bekräftad av andra, är att jag är en hyfsat bra ledare. Tydlig, rak och redig. Jag har aldrig backat från mitt ansvar. Nån gång i början av mandatperioden blev jag så ivrig att jag trampade in på verkställigheten av beslut, och blev milt men bestämt instruerad av tjänstemännen om vad som var min roll och deras. Det var bra och lärorikt. Jag tror att en bra ledare ska ha stora öron och en liten mun. Att man ska vara snäll och tydlig. Att man ska vänta med att döma och vara generö

Igår kväll bjöd jag några av mina närmaste vänner på middag. När vi satt i soffan sen, kom samtalet in på tro, medicin, kyrka och samhälle, som så många gånger förr. Åtminstone en av oss tror på återfödelse, en på betydelsen av ritualer som hjälper människan i de svåra och stora övergångarna, en  på vackra kyrkor. Ja, ni vet. Jag var som vanligt lite svartvit. Antingen så tror man eller inte. Om man inte tror, varför höra till en kyrka... Och så vidare. En av de fina sakerna med medelålders vänskap är att när alla börjar gäspa vid 21.15, då är det ok att gå hem, och alla tycker att de haft en riktigt trevlig kväll. När jag sen låg i sängen med min bok kom jag på det jag borde ha sagt, det som är min sanning. Jag har ingen aning om vad som finns eller inte finns. Jag känner ingen högre makt i mitt liv. Jag ser hur religion och makt är en dödlig kombination, och också vilken källa till trygghet och moralisk ryggrad kyrkan kan vara. Men där, i rummet med mina vänner, där fanns

Åländsk demokrati bekymrar sig i en insändare för åländska flickor utsatthet för sexuellt våld, och drar den sedvanliga slutsatsen att de höga siffrorna måste bero på etnicitet, ursprung eller religion, och begås av inflyttade från "högriskländer". Man använder som vanligt det retoriska greppet att komma med ett ogrundat, ovetenskapligt och, ja, rasistiskt påstående, som man säger sig vilja utreda. Problemet är att det här är ett område som är väl utforskat. Hade Åländsk demokrati tidigare visat intresse för jämställdhetsfrågor eller feminism hade man lätt kunnat läsa sig till kunskap. Och hade man sopat rent framför egen dörr hade man låtit bli att i sin egen politiska retorik sexualisera och demonisera kvinnor i politiken. Jag tycker att det är ofattbart att normaliseringen av den debattnivå Åländsk demokrati befinner sig på gått så snabbt, och att snart sagt ingen längre reagerar. Min fråga är: Vad betyder detta för åländska pojkar med annan bakgrund, många född