Det jag tror på

Igår kväll bjöd jag några av mina närmaste vänner på middag.

När vi satt i soffan sen, kom samtalet in på tro, medicin, kyrka och samhälle, som så många gånger förr. Åtminstone en av oss tror på återfödelse, en på betydelsen av ritualer som hjälper människan i de svåra och stora övergångarna, en  på vackra kyrkor. Ja, ni vet.

Jag var som vanligt lite svartvit. Antingen så tror man eller inte. Om man inte tror, varför höra till en kyrka... Och så vidare.

En av de fina sakerna med medelålders vänskap är att när alla börjar gäspa vid 21.15, då är det ok att gå hem, och alla tycker att de haft en riktigt trevlig kväll.

När jag sen låg i sängen med min bok kom jag på det jag borde ha sagt, det som är min sanning.

Jag har ingen aning om vad som finns eller inte finns. Jag känner ingen högre makt i mitt liv. Jag ser hur religion och makt är en dödlig kombination, och också vilken källa till trygghet och moralisk ryggrad kyrkan kan vara.

Men där, i rummet med mina vänner, där fanns något jag känner och vet att finns. Något som är verkligt, trösterikt och viktigt. Det borde jag ha sagt.
Kärleken, trofastheten, acceptansen.
Där var några av det fåtal människor som varit med mig genom djupaste sorg, när jag var så ledsen att benen inte bar, och genom den största lycka, när hjärtat bara svämmade över.

Framför allt - alla middagar. Alla fikastunder. Alla fnitterattacker. Den stora friheten att ibland få prata riktigt illa om någon och veta att det aldrig lämnar det rummet, så att det bara får komma ut och sedan försvinna. Promenaderna. Samtalen. Samtalen. Samtalen.
Vardagen.

Vad det än är, en gåva från gud, en samling neutroner som sprakar eller något annat, så är jag tacksam.

Vänner, det är er jag tror på.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?