Nina Fellman

Låt mig berätta om min söndag. Det började med en mycket lång natts god sömn. Jag säger inte hur länge vi sov, men det var tvåsiffrigt. Efter en lång lat morgon/förmiddag bjöd grannarna i vårt matlag på Njutargränden på soppa och reunion för att få se alla utflugna barn och återuppleva gamla skämt. Typ den om när min yngsta son Ivar gick in till grannarna och efter en stunds artig väntan frågade: "Har ni frys? Finns det nånting i den?". På väg över gatan kunde vi konstatera att det inte var väder för en promenad. Satt därmed i soffan och stickade (resultatet hittills är en mycket sned, smal halsduk med många tappade maskor) och pratade och drack kaffe mest hela dagen. På kvällen Star Wars, den sista i sagan som började när jag var tonåring, på stenåldern. Det var en djupt tillfredsställande upplevelse av lasersvärd, svällande musik maffiga slutstrider och bevis på mänsklig godhet och solidaritet och det godas seger över det onda. Kejsar Palpatine måtte väl vara ordent

Innan julfriden lägger sig, en kort reflektion kring debatten om regeringsprogrammet. Under den gångna veckan har vi i lagtinget debatterat regeringen Thörnroos regeringsprogram. I opposition är rollen att vara kritisk, även om det förstås fanns mycket bra och konstruktivt där, sånt jag redan visste var på gång, allt det som en förvaltnings institutionella kontinuitet bidrar med. Inget att säga om det. Det man letar efter, både som journalist och politiker, är uttrycken för politisk vilja, för vad en ny majoritet vill förändra. Det var väl inte så mycket, och jag blev ganska besviken på att inget egentligen sägs om hur man vill jobba vidare med kommunerna. Det som dock föranleder denna kria är hur den nya regeringens ministrar, de som nu valde att säga något, beskrev kommunreformlagen. Samtliga använde adjektiv som våld och tvång, och processen  som att bryta ner, förstöra och tvinga. Detta bekymrar mig ur ett längre perspektiv och med tanke på vad som är lagtingets viktigas

Två nya regeringar på en vecka hör inte till vanligheterna. Den i Finland var visserligen lite nygammal, men hela världen förundras över bilden av ett land som nu leds av unga kvinnor. Vad betyder det för en gammal feminist? Glädjetårar och en djup djup känsla av revansch, av erkänsla och faktiskt framtidstro. Självklart kommer det att så småningom komma besvikelser. Dessa unga kvinnor kommer att begå misstag, bli rivaler, förlora val och tappa väljarnas förtroende. Det är i denna stund helt ovidkommande. Det är bara politikens villkor, och samma sak som manliga ledare gjort i tusende år. Just nu kan man bara få vara lite lycklig över kompetensen och självklarheten och modet, och det faktum att varken Sanna Marin eller de andra ber om ursäkt för sin position eller försöker vara någon till behag. Och den som inte fattar varför jag skriver det har inte förstått vad det betyder att vara kvinna på ledande poster. Jag tror inte att kvinnliga ledare per definition är bättre än män. Mi