Inget våld och inget tvång

Innan julfriden lägger sig, en kort reflektion kring debatten om regeringsprogrammet.
Under den gångna veckan har vi i lagtinget debatterat regeringen Thörnroos regeringsprogram.
I opposition är rollen att vara kritisk, även om det förstås fanns mycket bra och konstruktivt där, sånt jag redan visste var på gång, allt det som en förvaltnings institutionella kontinuitet bidrar med.
Inget att säga om det.

Det man letar efter, både som journalist och politiker, är uttrycken för politisk vilja, för vad en ny majoritet vill förändra.
Det var väl inte så mycket, och jag blev ganska besviken på att inget egentligen sägs om hur man vill jobba vidare med kommunerna.

Det som dock föranleder denna kria är hur den nya regeringens ministrar, de som nu valde att säga något, beskrev kommunreformlagen.
Samtliga använde adjektiv som våld och tvång, och processen  som att bryta ner, förstöra och tvinga.

Detta bekymrar mig ur ett längre perspektiv och med tanke på vad som är lagtingets viktigaste uppdrag, att lagstifta. Det är inget problem och inte alls konstigt att man har olika åsikter om det bästa sätta att hantera frågan, det har ju varit en av den avslutade mandatperiodens stora stridsäpplen, men det som beskrivs som våld och förstörelse - det är lagstiftning som tillkommit i demokratisk ordning.
Före lagen lades fram pågick en två år lång period av utredningar, förankring, workshopar och diskussioner. Lagen antogs efter en flera dagar lång debatt, en grundlig behandling i utskott, och godkändes av både Ålandsdelegationen och Högsta domstolen.

Det kommer utan tvekan att komma andra lagar som blir impopulära, och de kommer att diskuteras ivrigt, men är det klokt att dels benämna lagstiftning i Ålands lagting som våld, dels att undergräva själva systemets trovärdighet genom att hävda att man alls inte behöver bry sig om lagar om man inte riktigt gillar dem?

Jag tycker det är dumt. Ord har betydelse.