Nina Fellman

Saker som gjort mig glad denna vecka: Att en av grannfruarna frågar vad hon ska plantera för blommor åt mig så att det blir fint till studentfesten. Att det blir studentfest, min fjärde, och att alla mina käraste människor kommer. Att ett äldre par jag träffade på poliskonserten på torsdag sa: "Vi tycker att du är så duktig. Kämpa på." Att de pratade i vi-form. Att det är så vackert att cykla till jobbet när Slemmern ligger nymanglad och slät, och luften är som ett glas kallt vatten när man är riktigt törstig. Att se första avsnittet av sista säsongen av Game of Thrones med min son, under fullkomlig och överenskommen tystnad. Att se den där gården på Klinten där scillan blommar som en blå pöl varje vår. Den simpla slutsatsen av detta: det finns två saker som är viktiga. Det andra människor betyder och det naturen ger. Glad påsk.

Jag har pratat mig blå om kommunreformen i 3,5 år. Ibland i sakliga samtal, ibland i politiska debatter, ibland i förhandlingar och ibland i den mottagande ändan av en riktig utskällning. Nu har landskapsregeringen fattat det sista avgörande beslutet att sätta kommunreformlagen i kraft från den 1 maj. Det sätter punkt för den första delen av detta mastodontprojekt. Jag är ganska nöjd, såhär långt. När denna regering bildades var det en fullkomlig icke-fråga, knappt ens en problembeskrivning. I åratal hade man närmat sig frågan från alla andra håll utom denna, att också kommungränserna kunde vara föränderliga, och att det kunde vara en bra sak. Under de år som gått har situationen för flera kommuner blivit än mer prekär. Pengarna håller på att ta slut, utmaningarna inom äldreomsorg och skola växer, den nödvändiga digitaliseringen har knappt kommit igång i kommunerna Vad man än tycker om landskapsregeringen, om lagen eller om de samarbetsområden som nu ska bli nya kommuner, så är