Lyssna eller lyda, det är frågan
Jag har pratat mig blå om kommunreformen i 3,5 år. Ibland i sakliga samtal, ibland i politiska debatter, ibland i förhandlingar och ibland i den mottagande ändan av en riktig utskällning.
Nu har landskapsregeringen fattat det sista avgörande beslutet att sätta kommunreformlagen i kraft från den 1 maj.
Det sätter punkt för den första delen av detta mastodontprojekt.
Jag är ganska nöjd, såhär långt. När denna regering bildades var det en fullkomlig icke-fråga, knappt ens en problembeskrivning. I åratal hade man närmat sig frågan från alla andra håll utom denna, att också kommungränserna kunde vara föränderliga, och att det kunde vara en bra sak.
Under de år som gått har situationen för flera kommuner blivit än mer prekär. Pengarna håller på att ta slut, utmaningarna inom äldreomsorg och skola växer, den nödvändiga digitaliseringen har knappt kommit igång i kommunerna
Vad man än tycker om landskapsregeringen, om lagen eller om de samarbetsområden som nu ska bli nya kommuner, så är grunden lagd. Det finns en lag, det finns en process, det finns pengar.
Av den offentliga debatten och av de möten som hållits kan man få uppfattningen att precis alla utom några galna politiker i landskapsregeringen tycker att detta är en förfärlig idé, ett fiasko och en förödelse.
Så är det inte. Många som jag möter, nästan hela tredje sektorn, de flesta myndigheter som uttalat sig vill se en förändring.
De unga förstår inte över huvud taget varför kommungränserna är så viktiga.
Jag tänker att framtiden måste skapas av dem som ska leva i den, och för dem som idag är små. Deras bästa är inte att man fortsätter vakta på revir som hade betydelse på 1950-talet.
Det är en skillnad, en avgörande sådan, mellan att lyda och att lyssna. Också mellan vem man lyssnar till och lyder.
Jag har hört många gånger under åren att vi i landskapsregeringen inte lyssnar. Det säger framför allt de som inte blivit åtlydda, och som kanske är vana att bli det.
Lyssnandet, dialogen, kräver ömsesidighet, öppenhet och vilja till förändring. Finns det hos dagens kommunala beslutsfattare eller dagens politiska opposition?
Inte så mycket. Och det kommer att drabba invånarna.
Nu har landskapsregeringen fattat det sista avgörande beslutet att sätta kommunreformlagen i kraft från den 1 maj.
Det sätter punkt för den första delen av detta mastodontprojekt.
Jag är ganska nöjd, såhär långt. När denna regering bildades var det en fullkomlig icke-fråga, knappt ens en problembeskrivning. I åratal hade man närmat sig frågan från alla andra håll utom denna, att också kommungränserna kunde vara föränderliga, och att det kunde vara en bra sak.
Under de år som gått har situationen för flera kommuner blivit än mer prekär. Pengarna håller på att ta slut, utmaningarna inom äldreomsorg och skola växer, den nödvändiga digitaliseringen har knappt kommit igång i kommunerna
Vad man än tycker om landskapsregeringen, om lagen eller om de samarbetsområden som nu ska bli nya kommuner, så är grunden lagd. Det finns en lag, det finns en process, det finns pengar.
Av den offentliga debatten och av de möten som hållits kan man få uppfattningen att precis alla utom några galna politiker i landskapsregeringen tycker att detta är en förfärlig idé, ett fiasko och en förödelse.
Så är det inte. Många som jag möter, nästan hela tredje sektorn, de flesta myndigheter som uttalat sig vill se en förändring.
De unga förstår inte över huvud taget varför kommungränserna är så viktiga.
Jag tänker att framtiden måste skapas av dem som ska leva i den, och för dem som idag är små. Deras bästa är inte att man fortsätter vakta på revir som hade betydelse på 1950-talet.
Det är en skillnad, en avgörande sådan, mellan att lyda och att lyssna. Också mellan vem man lyssnar till och lyder.
Jag har hört många gånger under åren att vi i landskapsregeringen inte lyssnar. Det säger framför allt de som inte blivit åtlydda, och som kanske är vana att bli det.
Lyssnandet, dialogen, kräver ömsesidighet, öppenhet och vilja till förändring. Finns det hos dagens kommunala beslutsfattare eller dagens politiska opposition?
Inte så mycket. Och det kommer att drabba invånarna.
Kommentarer
Skicka en kommentar