Världens värsta slöseri
Mest blir jag förbannad. Under två intensiva, känslofyllda, faktaspäckade, mångfaldiga, färgglada och vänliga dagar på Reykjavik Global Forum Women leaders möter jag kvinnor från Gambia, Belgien, Island, Storbritannien, Uganda, USA. Unga, gamla, några med lila hår, några i festdräkt och några i ylletröja. De är kunniga, vältaliga, villiga att leda. De har siffrorna, argumenten, modet och erfarenheten. De är musiker, politiker, författare, aktivister, företagare, bankchefer. De är underutnyttjade. De får sätta orimligt mycket tid på att ta sig fram dit de hör hemma, i ledande roller i sina företag, sina länder och regioner, sina organisationer, sina samhällen. Det är här ilskan kommer. I en värld där så mycket går på skit, där människor dör i krig och svält, där klimatkrisen får Tuvalu att sjunka ner i havet, och Syd-Sudan att översvämmas gång på gång, där pandemin, energikrisen och en kommande lågkonjunktur skakar om våra strukturer – varför ska en bisarr, dum fördom hindra ha