Världens värsta slöseri

 Mest blir jag förbannad.

Under två intensiva, känslofyllda, faktaspäckade, mångfaldiga, färgglada och vänliga dagar på Reykjavik Global Forum Women leaders möter jag kvinnor från Gambia, Belgien, Island, Storbritannien, Uganda, USA. Unga, gamla, några med lila hår, några i festdräkt och några i ylletröja.

De är kunniga, vältaliga, villiga att leda. De har siffrorna, argumenten, modet och erfarenheten. De är musiker, politiker, författare, aktivister, företagare, bankchefer.

De är underutnyttjade. De får sätta orimligt mycket tid på att ta sig fram dit de hör hemma, i ledande roller i sina företag, sina länder och regioner, sina organisationer, sina samhällen.

Det är här ilskan kommer. I en värld där så mycket går på skit, där människor dör i krig och svält, där klimatkrisen får Tuvalu att sjunka ner i havet, och Syd-Sudan att översvämmas gång på gång, där pandemin, energikrisen och en kommande lågkonjunktur skakar om våra strukturer – varför ska en bisarr, dum fördom hindra halva världens befolkning att bidra?

Desto mer som kvinnor i ledande positioner betyder att det blir bättre beslut, bättre resultat. Det är ingen from förhoppning eller feministiskt pep talk, det är fakta.

Ett exempel: I länder med kvinnliga ledare fattades bättre beslut under pandemin. Det betydde snabbare testning och vaccinering, bättre strukturer för att stöda arbetsmarknaden, snabbare återhämtning och lägre dödlighet. Det fick jag lära mig av Sima Sami Bahous, direktör för FNs kvinnokommission och Katrin Jakobsdottir, isländsk statsminister i en diskussion om kvinnor och säkerhet.

I fredsförhandlingar där kvinnor sitter med vid bordet når man bättre och mer hållbara resultat, när de släpps in. När kvinnor får utbildning och jobb överlever barnen.

Där har ni svaret på frågan varför man ska jobba för jämställdhet.

Ilskan, den ska jag använda till förändring.