Nina Fellman

Många gör sig lustiga över alla trivialiteterna på sociala medier - middagarna, kantarellerna, solnedgångarna, champagne-glasen på terrassen, de gulliga katterna och de små barnen. Idag läste jag om en älskad katt som var försvunnen och blev efterlyst, om blåbär i massor, om en båttur som var blåsig, men fin. Jag såg länkar till artiklar, en om en film som var så usel att författaren tyckte det var pinsamt att skriva om den. Jag såg ett recept på pasta med ruccola som lät jättegott. Jag såg otaliga länkar till lördagens manifestation för ett mångkulturellt Åland, och jag såg kommentarerna från trollen som jamade om den svenska integrationsmisslyckandet. Jag fick ett sorgebud om en älskad och uppskattad tidigare kollega som plötsligt avlidit. Igen tänker jag på en intervju med den svensk-grekiska författaren Theodor Kallifatides, som sade att hans liv bara blir mindre, att han numera umgås nästan uteslutande med människor han älskar och att han vill ha det så. Det viktiga är vikt

I hela mitt vuxna liv har jag tänkt och trott: Det händer inte igen. Inte ugnarna som bränner liken, inte röken, inte människorna som vet men inte ser. Inte de godas tystnad, Nu vet jag inte. I land efter land i Europa, i Polen och Ungern, i Frankrike, i Storbritannien,  i Danmark, i Sverige, vinner de fascistiska partierna mark. I Grekland står Gyllene gryning och väntar på att vänstern ska misslyckas, och borgerligheten i Europa ler i mjugg. I Finland tiger regeringen, eller twittrar lite, när en riksdagsman beskriver sin dröm om ett rasrent Finland. På Åland är det några sketna sossar som protesterar, och trivialiseras, när man anställer en kommundirektör med nynazistisk bakgrund. Och ingen, ingen protesterar när det möte när klarhet ska bringas ska ske bakom lyckta dörrar, utan insyn av media eller allmänhet. Hela mitt vuxna liv har jag trott på yttrandefriheten. Jag har trott på en fri press som en av de viktigaste garantierna för att makten, vilken politisk färg den än

Om det inte vore så otäckt skulle man skratta. De nationalistiska flosklerna är så yxiga och barnsliga, så sprungna ur svettiga pojkdrömmar om en ren, god kamp att man knappt kan ta dem på allvar. Olli Immonen, den senaste i raden av sannfinländska riksdagsmän att komma med rasistiska och idiotiska påståenden, uttrycker sig på ett sätt som får Conan - Barbaren att förefalla analytisk. Allt det där om kampen och evigheten och det finska folket - vilket trams. Vilken pinsam goja. Det som inte är varken barnsligt eller tramsigt är den dånande tystnaden från vår statsminister Juha Sipilä och vår finansminister Alexander Stubb. Av utrikesministern och partiordföranden Soini väntar man sig ju inget längre. Han tiger och hoppas att ännu en storm ska blåsa över om han kurar under en sten tills de upprördas röster lagt sig. Centern och Samlingspartiet är inte rasistiska och nationaliska partier, men de regererar med ett sådant. Har verkligen normaliseringen av rasismen i vårt land gått så

Det är blåbärstider, kantarelltider, hjortrontider. Familjetid. Sovtid. Tid att samla värme i kroppen för november. I blåbärsskogen tänker jag alltid djupa tankar. För det mesta glömmer jag bort det sen, men varje år tänker jag på en sak: vad är det som får mig att böja mig ner just vid ett visst ställe. Vad är värt besväret. Vad får mig att göra en ansträngning. När det gäller blåbär är ju svaret enkelt. De stora bären, inte de många. Jag plockar för hand, och då vill man inte hålla på med små skruttbär, bara de stora bulliga. Kvar i skogen blir tonvis (alltid ett stressmoment) med bär som är för små, för långt borta, i myggiga marker eller omöjliga att hinna med. Varje år läser jag artiklar om hur nyttigt det är med blåbär och hur många ton av det som naturen ger som blir kvar i skogarna för att ingen gitter plocka dem. Globaliseringen gör en massa saker olönsamma hos oss, där vi har ett relativt högt skattetryck och löner som går att leva på. Vi kan inte längre leva på att ti

För fyra år sen var det en liten flicka i min närhet som blev väldigt ängslig och orolig. Det var inte så hon brukade vara. Så småningom kom det fram att hon hört och sett att det var en elak gubbe som mördade socialdemokrater, och hon var rädd att han skulle komma och ta hennes mamma. Jag skrev en ledare då, om att jag aldrig skulle ta den mannens namn i min mun, eller skriva det och därmed bidra till att odödliggöra minnet av ytterligare en slaktare av barn. Det finns så många namn som vi kommer ihåg för deras hat, deras brott och omänsklighet. Offrens namn kan vi inte, för de är så många. Vi minns platserna där ohyggligheterna hände. Utöya. Auschwitz. Kobane. Rwanda. Gulag. Alla dessa platser där människor tagit sig rätten att döma ut andras rätt att leva, andras strävan efter lycka, andras värde som människor. När jag läser den åländska debatten blir jag ibland förtvivlad över att vi (jag också) inte vårdar våra tankar och ord bättre, inte tänker våra tankar färdiga, inte

Eid Mubarak. På Tvärsan. Idag. Underbara värld. Just idag firar hela den muslimska världen slutet på fastemånaden Ramadan. Det gör man som när alla andra i världen firar högtider. Man lagar god mat och är med sina vänner och sin familj. Under sommaren pågår på Åland ett Emmaus-läger, med deltagare bland annat från Västsahara. Nästan hela min familj är på något sätt delaktig, jag minst av alla. När vi satt i bilen och just skulle köra iväg ut till stugan ringde mellansonen Hugo, som jobbar som lägerledare. Västsaharierna hade överraskat alla med att sno ihop en festmåltid och ville bjuda oss att fira med dem. Vem säger nej? Sen satt vi där, med Keira, Ali, Chaia (på bilden) och de andra deltagarna i lägret, från Spanien/Colombia, Italien, Palestina, Katalonien och Frankrike. På golvet, balanserande våra tallrikar med couscous, lamm, grönsaker, gurkor skurna som blommor, potatistortilla och glas efter glas med hett, starkt, sött te, västsahariernas nationaldryck. De spanska or

Med denna fina bild, en god sommarhelg i sant socialdemokratisk anda till er alla. Drick inte så mycket sprit som de resande på Eckerölinjen tycks behöva. Och betänk att alla människor, överallt, har samma drömmar.

Visste han inte, Vårdös nyvalde kommundirektör Andreas Johansson, att internet kommit till Vårdö? Trodde han att denna kommun var ett så isolerat paradis att hans bakgrund inom högerextrema Nordisk ungdom och Nationaldemokraterna inte skulle uppdagas? Det är naturligtvis pinsamt och klantigt att rekryteringsgruppen på Vårdö inte gjorde en sökning på nätet av sin kandidat innan de anställde honom, men det överskuggas helt av Andreas Johanssons underlåtenhet att nämna både en dom för våldsamt upplopp och misshandel, och sina högerextrema böjelser. Det kan vara som Danne Sundman tycks tro, att grabben vill glömma det förflutna och gå vidare. Det kan vara så att Johansson vill bosätta sig i det vita revir han drömmer om i en intervju som är bara några år gammal. Detta skulle vi veta om han varit ärlig i sin ansökan och under sin anställningsintervju. Då hade Vårdö-borna kunnat ta ställning till om de vill ta en ångerfull och reformerad fascist till sin barm. De som tycker att man i

Jag skrev en insändare härom dagen, om min syn på kommunernas framtid. Av reaktionerna att döma har två saker gått fram. Den ena är: "Du är väl kommunist du" Och den andra: "Ja, du ska ju ha allt till Mariehamn". Bägge är fel, men jag tar det från början. De åländska kommunerna har en viktig uppgift som överskuggar allt annat. Det är att erbjuda en lagstadgad kommunal service till sina invånare inom viktiga områden som äldreomsorg, skola, dagvård och specialomsorg. Vården, som i Finland också åligger kommunerna, har hos oss förts över till Ålands hälso- och sjukvård, och belastar inte kommunala budgetar. Ändå räcker pengarna inte till, och flera av våra kommuner har ekonomiska problem. De som inte har det idag kommer att få det. Den som inte vill göra något åt den nuvarande kommunstrukturen måste förklara hur man ska göra istället, eller på ett övertygande sätt visa att, faktiskt, allt är bra som det är. Jag tycker den väg som en del förespråkar, att överf

Hur ska man göra om man har ont i ett finger? Kan det vara en god idé att hugga av hela handen? Ska man sticka kniven i en gång till för att straffa det blödande fingret? Ska man plåstra om, eller bli förbannad för att det faktiskt hänt förut att sår uppstått? Nåja. Detta var naturligtvis en klumpig metafor för den grekiska tragedin, som utmynnar i att Europa numera genom demokratiska beslut är en kropp. Det gör ont överallt när en del blöder. Det är ett skit, men också ett faktum. En viktig skillnad, som jag tycker vi borde vara människor nog att förstå, är att det är skillnad mellan stat och medborgare. Den grekiska staten är korrupt och ineffektiv. Man har inte ordning på sitt skattesystem. En utbredd nepotism har gjort att förbluffande många på ledande poster uppnått sin inkompetensnivå väldigt tidigt. Dessutom är Grekland ett land med hårt, hårt arbetande människor, väldigt fattiga människor, hög arbetslöshet och en gammal politisk elit som både ljugit och fuskat. Därför v

För en månad sen var min mormor väldigt sjuk. Hon låg på sjukhus med blodförgiftning och skyhöga värden av den där sorten som man inte förstår ett skvatt av, annat än att om en läkare säger att det är högt så är det farligt. Det var nånting med njurarna, och nånting med magen. Vi beredde oss på det värsta. Det värsta kom inte. Nu är hon hemma igen, lite svajigare, lite tröttare, men lika full av historier, av motstånd och ilska. Hon berättar om danser hon varit på, en läkare på 1950-talet som sjöng en snuskig visa i väntrummet. Emellanåt gråter hon en skvätt över att hennes barn är sjukare än hon är, ibland förbannar hon ödet. Och så skrattar hon och svär. På Emilia-hemmet är flickorna så snälla, tycker hon. Inte klagar de fast de måste hjälpa henne med allt. När en flicka (alla under 70) kommer in, berättar hon stolt att hon har finbesök på Åland. Min lilla valbroschyr ställer hon längst fram bland fotografierna, så att alla ska få läsa.  Aura-mummu  är inte rädd för att dö,

Idag har jag simmat fyra gånger. Jag har badat bastu. Jag har plockat en näve smultron och promenerat från Höckböle till stugan, genom det mättade doftsurret vid träsket, genom den torra kalhuggna tallskogen, förbi Mördar-Anders container (där lagrar, enligt familje-tradition, en ondsint mördare vid namn Anders sina offer). På sista sträckan, där skogen ännu står kvar och håller i dofter, slingrade sig nattviolers kryddor mot mig. Jag har somnat på soffan efter middagen. Mina barn har spelat Monopol. Den yngsta skäms när han vinner. Jag har lyssnat på tre sommarprat. En av dem, Jeanette Östman, pratade om ett samhälle jag kände, och om flykten från både minoritet och majoritet. Det var klokt, och jag kände igen mig. Det är bra att växla, att vara med om både överläge och underläge, utanförskap och tillhörighet. Människor som alltid är bara en, tvärsäkra i sin identitet och aldrig kluvna, skrämmer mig. Flera gånger har jag tänkt på Grekland, och på allt jag inte förstår. På att a