Djupa tankar i blåbärsskogen

Det är blåbärstider, kantarelltider, hjortrontider. Familjetid. Sovtid. Tid att samla värme i kroppen för november.

I blåbärsskogen tänker jag alltid djupa tankar. För det mesta glömmer jag bort det sen, men varje år tänker jag på en sak: vad är det som får mig att böja mig ner just vid ett visst ställe. Vad är värt besväret. Vad får mig att göra en ansträngning.
När det gäller blåbär är ju svaret enkelt. De stora bären, inte de många. Jag plockar för hand, och då vill man inte hålla på med små skruttbär, bara de stora bulliga.
Kvar i skogen blir tonvis (alltid ett stressmoment) med bär som är för små, för långt borta, i myggiga marker eller omöjliga att hinna med.
Varje år läser jag artiklar om hur nyttigt det är med blåbär och hur många ton av det som naturen ger som blir kvar i skogarna för att ingen gitter plocka dem.

Globaliseringen gör en massa saker olönsamma hos oss, där vi har ett relativt högt skattetryck och löner som går att leva på. Vi kan inte längre leva på att tillverka saker, knappt på att odla mat, verkligen inte på något arbetsintensivt.
Frihandelsavtalen som förhandlas fram, just nu mellan Europa och USA, gynnar de stora företagen. Det är inte människor och tjänster som blir fria, utan kapital och multinationella företag.
En protektionistisk ekonomisk politik är inte längre möjligt, varken av ekonomiska eller humanitära skäl, men hur ska vi hålla liv i vår ekonomi om allt annat görs billigare på annat håll?

Svaret är, tror jag, solidaritet. Vi måste säga nej till exploatering, till usla arbetsförhållanden och slavlöner i länder långt långt borta. Bara så kan vi leva i en värld som både är rättvis och där vi har chans att konkurrera.

Blåbären? Ja, vad skulle göra det värt besväret att plocka dem?