Nina Fellman

Är Mariehamn på väg ner i diket när det gäller utvecklingen av stadens centrum? Är det verkligen så som ett försäkringsbolag skriver i sitt utlåtande om delgeneralplanen, att stadens tjänstemän använder all sin kreativitet för att göra livet surt för stadens näringsidkare? Är kunskapen om hur staden skall utvecklas något som bara företagarna i Mariehamn vet bäst? Så är det inte. Mariehamn är alla mariehamnares, också de gamlas, barnens, cyklisternas, de medelålders damernas, ruckelromantikernas och kaffedrickarnas. Mariehamn är faktiskt också ålänningarnas. Alla dessa särintressen har rätt att tycka, diskutera och ha andra åsikter än det ekonomiska särintresse som nu med stenhårda nypor driver sin sak. Det finns några inte helt okomplicerade kopplingar som vore värda att lyfta fram mellan dessa särintressen och de politiker som driver deras agenda. Det finns också en process för att hantera och balansera dessa olika intressen, varav det privata ägandet är bara ett. Planering kall

Jag var 27 år gammal när min äldsta son föddes. Från den stunden har jag burit och förstått det absoluta ansvar och den villkorslösa kärlek man känner till sina barn. När man blir förälder slutar man vara sin egen, man är för evigt i skuld till framtiden, och det är det bästa och svåraste i livet. Jag kan inte se bilden av den 25-åriga mexikanska pappan med sin tvååriga dotter, drunknade i Rio Grande på väg till drömmarnas USA, utan att tänka - vad hade jag gjort? Vilken desperation hade drivit mig att simma över en strömmande flod med en tvååring på min rygg, med hennes armar om mig. Jag hör människor prata om realpolitik, om systemkollaps, om att det inte är våra barn. Cynismen i såna uttalanden fyller mig med absolut avsky. Det är klart att vi inte kan göra allt. Klart att världens miljontals flyktingar inte kan inhysas på Klinten, även om jag öppnade mitt hus. Lika klart att vi kan göra mycket mer. Och att varje barn som drunknar i en flod vid en gräns, i ett hav, som frys

Den ton som tidningen Ålands ledarsida tar, senast med gästskribenten Kaj Grüssner vid pennan, visar en nästan aggressiv likgiltighet för människors liv, för de samhällsekonomiska konsekvenserna av utanförskap och för att klimatfrågan är ett gemensamt ansvar. Vad värre är, man ger sken av att den tämligen extrema högerideologi som tidningen nu representerar är en objektiv och vetenskaplig sanning. Så är det inte. Lika väl som olyckskorparna kraxar om den offentliga skuldsättningens fasor, kan andra fåglar sjunga om vikten av god utbildning (som kostar) för att förse arbetsmarknaden med väl utbildad arbetskraft, god förebyggande hälsovård (som kostar) för att hålla kostnaderna för svåra sjukdomar vid ett minimum (ett konkret exempel är arbetet för tobaksfria miljöer som direkt påverkar förekomsten av lungcancer), eller god omsorg (som kostar), för att det är det enda moraliskt anständiga att se till att våra gamla har god och värdiga sista år av sitt liv. De flesta av oss