Inga ursäkter duger

Jag var 27 år gammal när min äldsta son föddes. Från den stunden har jag burit och förstått det absoluta ansvar och den villkorslösa kärlek man känner till sina barn.
När man blir förälder slutar man vara sin egen, man är för evigt i skuld till framtiden, och det är det bästa och svåraste i livet.

Jag kan inte se bilden av den 25-åriga mexikanska pappan med sin tvååriga dotter, drunknade i Rio Grande på väg till drömmarnas USA, utan att tänka - vad hade jag gjort? Vilken desperation hade drivit mig att simma över en strömmande flod med en tvååring på min rygg, med hennes armar om mig.

Jag hör människor prata om realpolitik, om systemkollaps, om att det inte är våra barn. Cynismen i såna uttalanden fyller mig med absolut avsky.

Det är klart att vi inte kan göra allt. Klart att världens miljontals flyktingar inte kan inhysas på Klinten, även om jag öppnade mitt hus.

Lika klart att vi kan göra mycket mer. Och att varje barn som drunknar i en flod vid en gräns, i ett hav, som fryser ihjäl, som blir sittande i Moria på Lesbos eller Clint i Texas, är ett brott.
Det finns förklaringar, men inga ursäkter.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden