Nina Fellman

För drygt tre år sedan var jag på semesterresa till grekiska Lesbos. Det var en underbar resa med en god vän. Maten var fantastisk, naturen fascinerande, och strandlivet som det är när man är ledig, vit och rik. Samtidigt började det som beskrivits som den stora flyktingkatastrofen år 2015, då ett inte tidigare skådat antal flyktingar strömmade från det krigsdrabbade Syrien till olika delar av Europa. Jag förstod inte ens vad det var jag såg från bussfönstret, när långa rader av människor gick längs vägen, till synes på väg nånstans. Jag tänkte lite oskarpt att det var säsongsarbetare av något slag. Sen såg vi de efterlämnade flytvästarna, och började sakta fatta. Det som hände i Europa den vintern var delvis förfärligt, delvis fantastiskt. Så många människor öppnade sina hem, sina hjärtan och sina länder för flyktingarna, och sa det enda anständiga - vi lämnar er inte att dö. Inte den lilla pojken som låg död i sanden. Inte kvinnorna, inte barnen, inte de vuxna männen. Ingen.

Vad är ditt problem? Den frågan har väl alla med tonårsbarn fått sig serverad. Jag tycker gott den frågan kunde ställas oftare, i andra och djupare sammanhang. Vad är mitt problem, det grundläggande, det första som alla andra stammar ur. Som vänstermänniska och globalist är mitt problem entydigt detsamma, alltid. Det är att det är skillnad på folk och folk. Att vissa har allt och andra inget. Inte bara ägodelar, utan möjligheter, hälsa, respekt, frihet. "Om Jesus skulle ha varit kvar i sin grav skulle han nog ha vänt sig." Så skriver biskop Björn Wikström i en kolumn i dagens Hbl, om populistiska partiers försök att appropriera kristendomen och förse den med en främlingsfientlig och anti-islamisk agenda. En sån biskop får en ju nästan att vilja gå med i klubben. Poängen är att det till och med när det handlar om personlig tro är skillnad på folk. För de högernationalistiska och främlingsfientliga strömningarna är att vara starkt troende kristen med konservativa vä