Radikal förändring önskas

Vad är ditt problem?
Den frågan har väl alla med tonårsbarn fått sig serverad.

Jag tycker gott den frågan kunde ställas oftare, i andra och djupare sammanhang.
Vad är mitt problem, det grundläggande, det första som alla andra stammar ur.

Som vänstermänniska och globalist är mitt problem entydigt detsamma, alltid. Det är att det är skillnad på folk och folk. Att vissa har allt och andra inget. Inte bara ägodelar, utan möjligheter, hälsa, respekt, frihet.

"Om Jesus skulle ha varit kvar i sin grav skulle han nog ha vänt sig." Så skriver biskop Björn Wikström i en kolumn i dagens Hbl, om populistiska partiers försök att appropriera kristendomen och förse den med en främlingsfientlig och anti-islamisk agenda.
En sån biskop får en ju nästan att vilja gå med i klubben.

Poängen är att det till och med när det handlar om personlig tro är skillnad på folk. För de högernationalistiska och främlingsfientliga strömningarna är att vara starkt troende kristen med konservativa värderingar helt ok, men att vara starkt troende muslim med konservativa värderingar är det inte, trots att det i princip är samma sak och samma värderingar.

Att ur en humanistisk och sekulär utgångspunkt vara kritisk till konservatism, främlingsfientlighet, sexuellt förtryck och olika behandling är en generell ståndpunkt, inför alla religiösa samfund, och behöver därför ta i beaktande ett  simpelt faktum - att det finns olika syn på dessa grundläggande frågor inom alla samfund.
Skärningen är inte mellan religioner eller etniska grupper, utan mellan värderingar och tolkningar av de olika trossystemen som inom sig innehåller allt.
Det finns en kristen radikal vänster. Det finns muslimsk pacifism. Det finns stora grupper av icke-praktiserande eller religiöst tämligen likgiltiga människor inom alla religioner.

De riktigt onda, det är de som använder religionen för att så split, uppmuntra till våld och som klär människor rädslor och oro i ett religiöst språk. De finns också överallt.
Inte sade de bibliska texternas Jesus att man bara skulle ta hand om sina egna. Han sa tvärtom. Han talade om de minsta små, om de fallna kvinnorna, de spetälska.

För mig är metaforen så tydlig att den inte behöver förklaras. Hjälp dem som behöver hjälp. Gör de svaga starka. Det är inte skillnad mellan folk och folk.

Ett alldeles särskilt ansvar har den som är privilegierad. Det är vi som ska ge, som har blivit givna. Inte allmosor, utan möjligheter. Förändring. Revolution, om man så vill, men inte med våld eller omstörtning, utan med att förändra det som är närmast - oss själva.

Gör vi inte det, vad händer då? Den frågan tycker jag är ganska stor. 
Den allt överskuggande frågan är inte hur vi ska slå vakt om och låsa in våra privilegier bakom stängda gränser utan hur vi skapar möjligheter för alla.