Nina Fellman

Under de snart två veckor som gått efter valet har jag städat som en galning. Jag har fått mitt kök renoverat (i liten skala). Jag har kört tre lass med skrot till återvinningscentralen, och åkt därifrån med en känsla av djup tillfredsställelse och lättnad. Den trevliga mannen som berättar hur man ska göra med färgburkar och trasiga cykelpumpar borde få medalj. Jag har städat garaget (ständigt pågående process). Jag har slipat och oljat en hallmöbel. Nu kastar jag lystna blickar på skåpen i hallen, och drömmer om en nyorganisering av jul- och påskprydnader. Märkta, stapelbara lådor, tänker jag. Såhär blir det varje gång. Efter en jobbig, krävande period måste ordningen återställas. Ett val är det värsta och mest underbara som finns. När det är över blir det tomt, oberoende av hur det gått. Hela upptrappningen, allt arbetet och nervositeten, den intensiva gemenskapen i gruppen - borta. Bara tystnad och ett resultat man inte längre kan påverka. Min metod för att sortera i huvudet är att

I hela mitt medvetna liv har jag varit pacifist. I dagens värld är det något i grunden omodernt och helt utopistiskt. Även många av dem inom fredsrörelsen som pratar om fred och säkerhet och en värld som är regelstyrd, där lagar och avtal gäller, betraktar försvarspolitiken som viktig. Det förstår jag. När man ser det som nu händer i alla världens krig, i Ukraina, i Palestina, ser man hur det besinningslösa våldet eskalerar. Det finns ingen respekt för civilbefolkning, inget skydd för barn, ingen garanti att kvinnors kroppar inte våldtas som en krigshandling. Varje ond handling föder nya, i en förråande vålds- och hämndspiral. När krigen fortsätter, endast avbrutna av avsaknad av våld men utan verklig fred och försoning, är vi för evigt fast i ett ekorrhjul av förnyat våld. Nå, nu känner jag hur någon medlidsamt tänker att det där med fredsbyggande också misslyckats. Se bara på Ryssland. Vi trodde ju att handel och vandel och samarbete skulle fixa ryssarna. Det är sant. Vi misslyckades