Liv, frihet, trygghet

I hela mitt medvetna liv har jag varit pacifist. I dagens värld är det något i grunden omodernt och helt utopistiskt. Även många av dem inom fredsrörelsen som pratar om fred och säkerhet och en värld som är regelstyrd, där lagar och avtal gäller, betraktar försvarspolitiken som viktig.

Det förstår jag.

När man ser det som nu händer i alla världens krig, i Ukraina, i Palestina, ser man hur det besinningslösa våldet eskalerar. Det finns ingen respekt för civilbefolkning, inget skydd för barn, ingen garanti att kvinnors kroppar inte våldtas som en krigshandling.

Varje ond handling föder nya, i en förråande vålds- och hämndspiral. När krigen fortsätter, endast avbrutna av avsaknad av våld men utan verklig fred och försoning, är vi för evigt fast i ett ekorrhjul av förnyat våld.

Nå, nu känner jag hur någon medlidsamt tänker att det där med fredsbyggande också misslyckats. Se bara på Ryssland. Vi trodde ju att handel och vandel och samarbete skulle fixa ryssarna.

Det är sant. Vi misslyckades. Hela världen, inklusive de demokratiska krafterna i Ryssland misslyckades. Det är problemet. Vi gjorde som världssamfund inte tillräckligt.

Det stora misstaget är att tro att freden utan våld är något som blir och består av sig själv. Snarare är det som ett långt äktenskap där man måste stiga upp varje morgon och orka vara tillsammans, orka lösa problem, orka finna glädje.

Eller, som Åland. Den åländska självstyrelsen, vars högtidsdag för mig inte är den 9 juni utan valdagen vart fjärde år, är en arbetsgemenskap. Den är konfliktfylld och irriterad, överslätande, stundtals framgångsrik, stundtals rentav euforisk. En alldeles underbar vardag som inte heller den kommit av sig själv utan genom människors tro under 100 år att vi hittar vägar framåt.

Hur ska de palestinska barnen eller de israeliska unga eller Krim-borna eller barnsoldaterna i Somalia tro eller veta att det finns andra sätt? Det de får i händerna är vapen.

Det största, för mig, det är de som utsatts för fruktansvärda övergrepp, som förlorat sina barn och familjer och finner inom sig styrkan att stiga tillbaka, att bryta våldets spiral och hitta vägen tillbaka. 

De ryska kvinnorna under kriget i Afghanistan. Mairead Corrigan och Betty Williams i Nordirland.

Det går inte ens att prata om läget i Palestina utan att trampa fel. För mig är den enda vägen in egentligen väldigt enkel.

Alla människor, alla barn har rättigheter. Till liv, till frihet, till trygghet. Så länge inte alla barn har det blir det ingen fred. Jobba för det. Jobba för allas liv, frihet och trygghet. Säg inte att du ser en fiende, säg att du ser någon som inte har liv, frihet och trygghet.

Naiv? Javisst. Vi som är det behöver bli fler.