Nina Fellman

För mycket sossepolitik har det varit. För stort inflytande. För stort genomslag. Det är analysen tidningen Åland gör, det är domen på sociala medier, det är vad hungriga borgerliga kandidater nu tar spjärn mot. Som om det vore en dålig sak. I mina mörka stunder har jag känt det motsatta. Att vi socialdemokrater fått för lite genomslag. Tydligen har jag oroat mig i onödan. Vi har varit för bra, Camilla och jag och den socialdemokratiska lagtingsgruppen. Nå. Egentligen tycker jag det som varit är irrelevant för det kommande valet, annat än som ett betyg på om vi lyckats förverkliga det vi lovade våra väljare. Och det har vi. Det viktiga är vad vi vill framåt. Jag vill förverkliga kommunreformen. Inte för att jag är en tokkärring som med våld vill trycka ner alla karlar, utan för att de som far illa när kommunerna faller samman, är de som vi har störst ansvar för. Det är för alla ensamma tanter, för alla som drabbats av missbruksproblem, för barnen med särskilda behov, för p

Jag läser i intervjuer med nya och nygamla kandidater på högerkanten att det de drömmer om och vill är en högerregering, en som är fri från socialdemokrater. En rent borgerlig regering. Det är förstås fullt legitimt, och bra att man är tydlig med vad man vill. Det får mig dock att fundera på två saker: 1. Vad under de senaste mandatperioderna, då socialdemokrater suttit i regering, har varit till besvär för borgerliga partier och politiker? Skulle man kunna definiera det skulle det ju vara ett bra destillat av vad vi inom vänstern åstadkommit under mandatperioden. Är det pengarna till tandvården? Är det att högkostnadsskyddet nu omfattar även vårddygn på sjukhus? Är det vårt fokus på mänskliga rättigheter och sexuella minoriteter? Är det kommunreformen eller hållbarhets- och miljöarbetet som Camilla Gunell drivit så framgångsrikt? Eller att det åländska avdraget i beskattningen omfattar även pensionärer med låga inkomster? Eftersom en regering fattar sina beslut gemensamt är det s

En ny fas i livet brukar ackompanjeras med förväntningar, nyfikenhet, lite skräck och mycket glädje, blandat förstås med melankoli och sorg över att det som varit nu är i det förflutna. Så var det för fyra år sedan, när denna nya fas inleddes för mig efter 20 år av gott liv som lunkade på ungefär i samma spår. Jag lämnade journalistiken och min kära tidning, en otroligt rolig, dynamisk och krävande arbetsplats. Jag kastade mig ut på en okänd myr, där sjunkhålen var omärkta och utgången av valet högst oklar. Sen gick det som det gick i valet, och arbetslivet tog en fantastisk vändning. Vilket privilegium och vilka möjligheter det gett mig att få jobba som minister, både med politiken och med den kompetens och höga ambitionsnivå som finns i vår förvaltning. Att jobbet varit så spännande och så krävande och emellanåt så uppslukande har varit min räddning. Under dessa år har andra saker hänt, förfärliga, sorgliga och omstörtande saker som på det personliga planet lämnade mig

Varje skrivande människa upplever den där stunden när pappret eller skärmen ligger blank framför en och väntar på vad som komma skall. Man tar sats, man tänker, ur fingrarna rinner ord. När orden väl lämnat en är de alla andras, att förstå och hantera. Har jag som skriver ett ansvar för det som lämnat mig? Närmare bestämt – var är linjen mellan hatet och föraktet som sprutar ur USAs orangefärgade president och fingret som pressar kulor ur ett automatvapen in i en folkmassa? Det finns inget starkare än ordet. Ordet skapar. Ordet definierar. Ordet förskönar, förälskar, fördriver och föraktar. Med ordet i sin hand kan man bygga imperier av luft, och de blir verklighet. Med ordet kan man slita anständighet och mänsklighet av miljoner, lika väl som man kan lyfta människor till himlen med uppmuntran och kärlek. Hela vår kultur och vårt sätt att tänka bygger på ordet och dess makt. Vår skapelseberättelse är tydlig  ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Or

Jag har ingen klimatångest. Jag känner  både klimatilska och klimathopp, men ångest får jag av sånt som är hopplöst. Det är inte klimatfrågan. Om människor förlorar hoppet kan det gå som när pesten drabbade Europa på medeltiden, att folk antingen lägger sig handlingsförlamade ner och väntar på att dö, piskar sig själva blodiga för inbillade synder, eller hänger sig åt just synder, för att inget ändå spelar nån roll. Klimatet kan vi fixa. Vi, människan, har ställt till det på värsta vis, och vi kan ställa det till rätta igen genom att konsekvent, ansvarsfullt, sparsamt och framför allt radikalt ställa om våra liv, vår konsumtion, vår produktion och vår resursanvändning. Jag är inte ett dugg ironisk. Detta har vi människor gjort många gånger redan, när våra samhällen drabbats av sjukdomar, av missväxt, klimatförändringar, långvariga vulkanutbrott och andra omvälvande katastrofer. Vi har förändrats. Och det har gjort ont. Den här fossilbubblan vi nu håller på att förstöra planeten