Nina Fellman

 Det börjar bli några år sen nu som jag var nybakad minister, direkt in från 20 år i ett privat företag med väldigt korta och snabba beslutsvägar. Jag tror faktiskt inte att man kan hitta en arbetsplats som är mer förändringsbenägen och villig att testa nytt än Nya Åland. De första månaderna på ministerjobbet fick jag lära mig i praktiken vad jag visste i teorin. En förvaltning är inte ett företag, av flera väldigt viktiga orsaker. När en myndighet fattar beslut som påverkar människors liv, som begränsar deras rättigheter eller ålägger dem skyldigheter - då ska det vara rätt. Det ska finnas stöd i lag. Det ska finnas beredning som tagits fram av sakkunniga icke politiska tjänstemän. Och man ska använda skattepengar sparsamt, genomtänkt och träffsäkert. Framför allt ska det vara rättssäkert och lika för alla. Detta är stora, svåra saker. Ibland är det svåraste av allt att inte rusa iväg och bestämma för att man vill, för att man vill se bra ut, för att man har en agenda eller utsätts fö

 Hela mensdebatten i lagtinget har rört upp minnen av mitt kvinnoliv, saker som jag glömt i några årtionden. 1979 var jag 15 år. Menstruationen var ganska ny för mig, och plågsam. I två-tre dagar per månad hade jag riktigt ont, med kramper och illamående och ibland kraftiga blödningar. Några gånger blev jag tvungen att bli hemskjutsad av rektorn för att inte ens en lektion på hälsovårdarens iskalla brits, med betongväggen och en plansch av kostcirkeln, räckte till. Jag var en ganska blyg flicka, särskilt när det gällde kroppens funktioner Det var man i Oxhamns skola i Jakobstad. Ingen tänkbar skam kunde ha varit större än att någon skulle märka, kommentera eller skratta. Särskilt inte nån pojke. Man gick inte till hälsovårdaren om man inte måste. Man sa inget åt nån utom i en viskning åt sin bästa kompis. En vintereftermiddag kommer jag ihåg. Jag och en kompis skulle hem till en pojke i klassen för att göra ett gemensamt grupparbete. Det var en pojke jag var hemligt, djupt gömt i mitt

"Ta av dig offerkoftan att ta på högklackat i stället." Det var en av kommentarerna under den andra dagen av debatt kring min motion om att göra menstruationsskydd tillgängliga och kostnadsfria för åländska flickor och kvinnor. En annan handlade om att identifiera offer och exploatera dem av politiska skäl, vilket jag sades ha gjort. Kommunism och cynisk identitetspolitik var det tydligen. Jag har aldrig, så livslång feminist jag är, känt mig som ett offer. Jag har varit heligt förbannad. Förbannad över glastaken och betongväggarna, över den ojämställda vården, löneskillnaderna, de unga tjejernas utsatthet, översitteriet, den bristande kvinnosolidariteten. Det är bara början på en lång, lång lista. Under alla år som ledarskribent ägnade jag åtskilliga spaltmeter åt dessa frågor, och tycker till och med att jag någon gång bidrog till att belysa, ifrågasätta och granska skevheterna. När man vill förändring handlar debatten ofta, alltför ofta, om vad man borde göra i stället. Om