Offerkofta och höga klackar

"Ta av dig offerkoftan att ta på högklackat i stället."

Det var en av kommentarerna under den andra dagen av debatt kring min motion om att göra menstruationsskydd tillgängliga och kostnadsfria för åländska flickor och kvinnor.

En annan handlade om att identifiera offer och exploatera dem av politiska skäl, vilket jag sades ha gjort. Kommunism och cynisk identitetspolitik var det tydligen.

Jag har aldrig, så livslång feminist jag är, känt mig som ett offer. Jag har varit heligt förbannad. Förbannad över glastaken och betongväggarna, över den ojämställda vården, löneskillnaderna, de unga tjejernas utsatthet, översitteriet, den bristande kvinnosolidariteten.

Det är bara början på en lång, lång lista. Under alla år som ledarskribent ägnade jag åtskilliga spaltmeter åt dessa frågor, och tycker till och med att jag någon gång bidrog till att belysa, ifrågasätta och granska skevheterna.

När man vill förändring handlar debatten ofta, alltför ofta, om vad man borde göra i stället. Om att det är fel tid nu. Och att man borde tänka på hin onde och alla hans släktingar innan man öppnar munnen. 

Så kommer det inte att bli. Det blir mer av detsamma - en förbannad kärring med precis dom skor jag känner för. Om inte det är till behag, så - jaha.