Nina Fellman

 Veckan börjar bra. Ett tandläkarbesök, en frågestund i lagtinget, ett för en tant riktigt jobbigt träningspass. Och några timmar med min kompis J. som jag får leka med ibland. Låter det inte så glamouröst? Jag försäkrar - att äntligen få till en årskontroll med en ny tandläkare efter att min mångåriga gick i pension var ett stort steg framåt. Han var snäll och mild och berömde min tandhälsa. En måndag i november är det ganska stort. (Ok. Kanske lite patetiskt att man blir glad för att tandläkaren säger att man borstat duktigt, men man får ta det man får). I lagtinget, där fick jag möjligheten att härja lite med lantrådet om en fråga jag tycker är viktig. Under hela året med den nya regeringen har tonen mot Helsingfors blivit allt hårdare och mer ålandsnationalistisk, på ett sätt som jag är säker på att är helt kontraproduktivt. Visst begås det misstag, och visst ska självstyrelsen stå på sig om svenska språket, men man måste kunna ha lite taktkänsla och diplomati, och tänka att det in

 Igår tog vi avsked av en älskad människa och familjemedlem. Jag är tacksam för mycket av hans liv, men också för den delade sorgen i vårt sista farväl, Det är så människor finns kvar, med sina familjer och vänner. För ett år sedan begravdes min vän Maarit. Sista gången vi träffades bad hon att vi skulle minnas henne, att hon på så sätt skulle leva vidare med oss. Min vän Igge gick bort i somras. Hans önskan var att hans böcker skulle bli lästa av nya människor Så länge man minns är ingen borta, men man bär med sig tomrummet där den skulle ha varit som man förlorat. Där i soffan, där vid matbordet, där på bryggan står han och är osynlig. Efter begravningen och minnesstunden var vi alla utmattade och utgråtna. Under kvällen, vid middagen, i bastun, som en hög i soffan låg vi och pratade knappt, om ingenting, och han var med oss hela tiden. För fem år sen förlorade jag tre viktiga personer under loppet av ett år. Fortfarande pratar jag med dem i mitt huvud, som om de var som de var då. M

Jag sitter på lördag kväll och funderar på den gångna veckan. Ute i världen vann Joe Biden det amerikanska presidentvalet, men hans motståndare har inte märkt det ännu. I lagtinget och i stadsfullmäktige har vi debatterat budget i fyra dagar, och det hjälps inte. Jag tycker vi varit närsynta, småaktiga och fantasilösa. Jag med. Allra tråkigast är det att vi glömt omvärlden, både den utanför den åländska maktens boning och den ute i världen. När jag hämtade min bil från verkstaden som räddade den från att hamna på skroten, var det ingen som frågade vad vi gjorde i lagtinget. Det handlade om att kunna hitta ett begagnat däck för att ersätta det som dömts ut i besiktningen, och "puss och kram". När jag betalade min skuld hos Bergmans pojkar för laxosten som tar slut snabbare än jag köper den, pratade vi om strömming. Och nu när jag sitter här och tänker på debatten om Åland och Finland kommer ett program om en av mina stora idoler, musikern och punkpoeten Ismo Alanko, från Hassi

   Här är mitt första anförande i årets budgetdebatt.  I det här budgetförslaget finns mycket bra saker. Det mesta faktiskt, främst för att man precis som sagts i presentationen, lagt tonvikten på att hålla stabilitet, inte tokspara. Det är business as usual   och Åland är ett starkt och bra samhälle, som består. Sen finns det lite annat också.   Socialdemokraternas bedömning är att både tunneln till Föglö och bron över Prästösund är vansinnesprojekt utan verklighetsförankring, och att de pengar man satsar på utredningar både bildligt och bokstavligt är pengar i havet. Det har vi inte råd med just nu, men uppenbarligen är det priset Åland betalar för husfriden i regeringen. Vad gäller kommunerna vet vi hur det blir.   Regeringen river upp kommunreformlagen utan att ha ett alternativ, och därmed blir det inget. Vice lantrådet Harry Jansson hävdar i sten att det var dålig lagstiftning, när sanningen är att han, tillsammans med det nuvarande regeringsblocket, uppmanade sina anhängar