En budget utan ideer

 

 Här är mitt första anförande i årets budgetdebatt. 

I det här budgetförslaget finns mycket bra saker. Det mesta faktiskt, främst för att man precis som sagts i presentationen, lagt tonvikten på att hålla stabilitet, inte tokspara. Det är business as usual  och Åland är ett starkt och bra samhälle, som består. Sen finns det lite annat också.

 Socialdemokraternas bedömning är att både tunneln till Föglö och bron över Prästösund är vansinnesprojekt utan verklighetsförankring, och att de pengar man satsar på utredningar både bildligt och bokstavligt är pengar i havet. Det har vi inte råd med just nu, men uppenbarligen är det priset Åland betalar för husfriden i regeringen.

Vad gäller kommunerna vet vi hur det blir.  Regeringen river upp kommunreformlagen utan att ha ett alternativ, och därmed blir det inget. Vice lantrådet Harry Jansson hävdar i sten att det var dålig lagstiftning, när sanningen är att han, tillsammans med det nuvarande regeringsblocket, uppmanade sina anhängare i kommunerna att ignorera gällande lag, för att man skulle riva upp den när man kom till makten. Säkert säger jag ” Vad var det jag sa”, när den dagen kommer, men jag kommer att göra det utan glädje, för det är väldigt illa för alla de ålänningar som bor i kommuner som inte längre klarar sig, utan utsikter till en vettig förändring. Och dyrt blir det. Min stora oro är att det redan i år drabbar Kommunernas socialtjänst, den verksamhet som ska ha hand om samhällets allra mest utsatta. Där måste landskapet ha nån form av beredskap att hjälpa till, även om ingen verkar veta hur man ska gå tillväga. Man kunde ju ha valt att föra in mer pengar till kommunerna i denna budget, eftersom problemet var känt. Nu finns ingen lösning. Varför, är min stilla undran. Var är Centern nu, som tillsammans med Socialdemokraterna skapade KST. Vi står fast i vårt stöd.

 

Men låt oss lämna detta tråkiga, och koncentrera oss på det roliga, nämligen några förslag på strukturella förändringar som både på lång sikt sparar pengar och gör människors liv bättre.

Så är det nämligen med vårt välfärdssystem, att ju starkare det blir desto mer pengar och liv sparar man, sett över hela samhället och hela livet. Kanske inte i år, men på sikt. Många i den här salen väljer att se bara kostnader – vi socialdemokrater ser verksamhet, jobb och skatteintäkter.

Låt oss börja med en socialdemokratisk hjärtefråga, nämligen tandvården. Och ja – nu kan ni ta det obligatoriska leendet åt dom tjatiga sossarna, ni som har fina tänder. Det har inte alla, och det kostar oss alla i form av sjukvård, psykisk ohälsa, arbetslöshet och utanförskap. I den förra regeringen tog vi fram och förverkligare ett tandvårdsprogram. I denna budget förverkligas det sista förslaget, begränsade tandvårdssedlar för pensionärer. Därför är det dags att gå vidare. Vi föreslår att man tar fram ett nytt tandvårdsprogram, och nu koncentrerar sig på att hitta ett system där man kan komplettera den allmänna tandvården ålderskategorier och utvalda grupper med en inkomstbaserad möjlighet till allmän tandvård. Då kunde man trygga möjligheten för dem med lägst inkomster att kunna le lika vackert som ni gör.

ÅMHM är en för näringslivet mycket viktig myndighet. Styrelsen och regeringen har gjort flera dumma nedskärningar i ÅMHMs budget, och den dummaste av dem är att spara in 25.000 euro på att inte inrätta en ordinarie tjänst som miljöinspektör som funnits som en tillfällig tjänst i fem år. Gör man inte det så leder det till att företag får vänta på miljötillstånd, i en tid när vi vill göra det så smidigt som möjligt för näringslivet. Dumsnålt och maktfullkomligt. Det vill vi ändra på och föreslår 25.000 så att näringslivets infrastruktur ska fungera. Det är dålig politik och dålig myndighetsstyrning att låta personliga vendettor gå ut över en lagstadgad och lagstyrd myndighet.

 

I tre år nu har landskapsregeringen varit huvudman för projektet En säker hamn. Med en mycket marginell egen insats, EU-medel för integration och väldig tur med rekryteringen av Dan Sundqvist och Tanja Eklöw har projektet lyft det åländska integrationsarbetet, håvat in pengar till kommunerna och ÅHS som man inte ens visste att man hade rätt till och lagt grunden för framtida samarbeten som kommer att ge nya ålänningar en smidigare väg in i samhället, snabbare anpassning, bättre språkkunskaper och bättre förståelse för behoven för nyinflyttade. I budgeten finns inga tankar om hur man vill fortsätta. Vi föreslår att landskapsregeringen förbinder sig att arbeta fram ett nytt projekt, ideer finns redan, som kan finansieras med kommande strukturfondsmedel. En säker hamn blev en rejäl vinst, både i pengar och verksamhet. Satsa på en fortsättning – en bra strukturell reform som med lite pengar ger stor utdelning.

Slutligen vill jag lyfta behovet av en stärkt närvaro  i Helsingfors. Det har jag gjort förut. Jag trodde att vi var överens, och att ett steg framåt skulle tas i denna budget. Icke. Det kom inte ens ett lillfinger till vag formulering om att man  ska ”åter aktualisera behovet”. Inga pengar, inga planer, i en tid då Ålands framtid i stor utsträckning avgörs i Helsingfors, då behovet av goda kontakter och kunskap är större än någonsin. Vi vill satsa 50.000 euro på en stärkt närvaro i Helsingfors. Det räcker inte med att lantrådet, vice lantrådet och ministrarna, sekonderade av nyvalde talmannen ryar för hemmapubliken om att allt är finnarnas fel. Det är inte sant, och det är inte konstruktivt. Låt oss vara vår fantastiska självstyrelse värdiga, och jobba i Helsingfors, med finländska politiker och tjänstemän, inte i Mariehamn, mot dem.

Jag har flera ideer, men dem får finans- och näringsutskottet fundera på. Och min liberala kollega John Holmberg då, som tycker att socialdemokraterna bara har kostnadsdrivande förslag men inte bryr sig om att fundera på effekten av dem.