Inlägg

Visar inlägg från november, 2018

Sluta skrika om jul

En kort grej bara. När nu julen närmar sig och allt det där. När dom som säljer saker skriker ut sina budskap, och dom som fördömer dom som köper skriker lika högt. När det godaste rödvinet till bästa pris tävlar med alkisbarnens nöd på julafton, skinkan med den griljerade kålroten, rasistiska inslag i Kalle Anka med längtan efter trygghet och tradition. Blir man inte jättetrött. Redan. Tänker man inte -vad skönt det vore att sätta sig på Transsibiriska järnvägen och åka tåg en vecka och tillbringa julafton med att stirra på sibiriska stäpper. Så blir det förstås inte. Jag älskar stökjulen och matjulen och barnen som kommer hem och råddar och ställer in saker fel väg i diskmaskinen. Bara det, att vi kunde låta det vara lite. Inte bli så hysteriska. Inte härja med dem som pyntar eller med dem som låter bli. Inte moralisera, inte förakta, inte känna oss hotade av andra som gör annat. Mera; Jaså. Just så.

Mera makt åt unga människor

Den största utmaningen för alla politiskt aktiva, alla samhällsaktiva och alla som önskar en utveckling/förändring till exempel  för klimat- och miljömål är att engagera unga människor i förändringen. Och det enda sättet att uppnå detta är att unga människor har verklig makt, riktig makt att påverka, inte bara symboliska höranden och välvilliga men något nedlåtande klappar på axeln. När jag lade fram förslaget att sänka rösträttsåldern i kommunalval till 16 år, trodde jag uppriktigt att alla inom det politiska etablissemanget skulle förstå hur bra det var, hur viktigt det skulle vara att jobba med den åldersgruppen och kunna skola in dem i ett demokratiskt deltagande innan de (flesta) lämnar Åland för en tioårsperiod. Icke. Barndomen skulle tas ifrån unga människor, det skulle bli trauman och hemskheter, onda saker skulle hända som det inte överhuvud taget finns några belägg för i forskningen. När lagen sedan föll i laggranskningen (en möjlighet som jag påtalade redan i min pres

Talet jag inte fick hålla

Åh, så frustrerande. Under tre år har jag jobbat med kommunreformen, dag och ibland natt. Och precis i det avgörande skedet när lagen ska klubbas kan jag inte vara med, på grund av en krånglande gallblåsa. Nedan vad jag skulle ha sagt om jag kunnat vara med idag.  Jag känner mig lite upprymd. Om Alexandria Ocasio-Cortez, en kvinnlig socialist av puertoricansk härkomst, kan bli invald i den amerikanska kongressen, så nog ska det väl gå att ändra på kommunstrukturen på Åland också. Först vill jag få sagt: Inte ska man bli rädd och drabbas av ribbskräck precis nu, när det är OS och ribban ligger på världsrekordhöjd. På andra sidan finns en morgondag, vare sig man river ut sig eller kommer över, och sen är det bara att jobba vidare. Vi har kommit en bra bit på väg sen processen inleddes för tre år sen. Nu står vi här, fem före att klubba ett på många sätt historiskt lagförslag, som kan förändra både den politiska och den administrativa verkligheten i landskapet. Arbetet

Låt alla vara bra på att rädda miljön

Av förekommen gallblåsa sitter jag hemma och lyssnar på budgetdebatten, liksom jag i något sämre skick lyssnade på kommunreformdebatten. Det är frustrerande att sitta vid sidlinjen när saker man brinner  för är uppe till diskussion, men det är också på sätt och vis som att se en gobeläng av åsikter vecklas ut, där jag tidigare pärklat över mina egna särintressen och områden. Det som gläder mig är att mitt eget socialdemokratiska parti är så uppenbart engagerat i miljö- och klimatfrågan. Vi har tänkt, våndats och arbetat så mycket med detta, från engagemanget i landskapets bärkraftsarbete, till vindkraftsprojektet som Camilla Gunell jobbat så hårt med och den för oss så svåra kortruttsfrågan. I våra led har vi miljöpristagaren Carina Aaltonen, en ständig blåslampa. Det går inte ett möte i vår grupp utan att miljö- och klimatfrågor kommer upp, vilket dessvärre gör dem väldigt långa. Jag kan inte minnas en tid när miljöfrågorna inte varit viktiga för mig. Fattas bara, efter att ha j

Gallblåsan från underjorden

Jag har några omtumlande dagar bakom mig. Inget roligt, men kanske inte så dåligt heller. Låt mig dela några reflektioner av djup och innerlig tacksamhet. Under hösten har jag vid några tillfällen haft riktigt ont i magen, ofta efter sena middagar med många rätter. (Inte är det synd om mig för det, men alla måltider man äter är inte av lust och glädje). För en vecka sen blev det riktigt illa. Kramperna blev så hemska att grannen fick köra mig till akuten. Jag fick lindring och fick åka hem, med den troliga diagnosen att jag hade problem med gallan. Ganska prosaiskt och vanligt, när man inte har det. Därpå följde undersökningar, ytterligare ett besök på akuten och en remiss, så småningom, till en kirurg. Inte mådde jag bra, men tänkte ändå att det skulle gå, och var inställd på jobb på måndag morgon, med kommundebatt på programmet. Så blev det icke. På natten började alla anfalls moder, och hon var arg. Vid femtiden körde jag till akuten igen, så ynklig, rädd och plågad som ma

Några enkla budord för politiker

Svart klänning när lagtingsåret högtidligen öppnar, det sista för denna mandatperiod. Medan jag lyssnar på talmansvalet tänker jag på de tre år som gått sedan valet, och känner en stor tacksamhet. Tänk ändå att ha fått tjäna demokratin, denna tröga, stelbenta, byngsliga och ibland väldigt känsliga process, en spegel av människans alla svagheter och tillkortakommanden, men också av våra styrkor och finaste stunder. När man ser sig om i världen idag ser man fascismen och populismen på frammarsch. Det är rörelser som sjunger de enkla lösningarnas lov, som kräver sina syndabockar att skickas ut i öknen, som törstar efter blod, bokstavligt och bildligt. Vad har vi att sätta emot, vi som sitter och suckar över placeringen av en bisats i en lagtext, som tillsätter parlamentariska utredningar som kanske uppnår resultat om ett par år och som kompromissar oss fram till lösningar som ingen är riktig nöjd med men alla kan leva med? På vår sida finns anständigheten. På vår sida finns några enk