Mera makt åt unga människor
Den största utmaningen för alla politiskt aktiva, alla samhällsaktiva och alla som önskar en utveckling/förändring till exempel för klimat- och miljömål är att engagera unga människor i förändringen.
Och det enda sättet att uppnå detta är att unga människor har verklig makt, riktig makt att påverka, inte bara symboliska höranden och välvilliga men något nedlåtande klappar på axeln.
När jag lade fram förslaget att sänka rösträttsåldern i kommunalval till 16 år, trodde jag uppriktigt att alla inom det politiska etablissemanget skulle förstå hur bra det var, hur viktigt det skulle vara att jobba med den åldersgruppen och kunna skola in dem i ett demokratiskt deltagande innan de (flesta) lämnar Åland för en tioårsperiod.
Icke. Barndomen skulle tas ifrån unga människor, det skulle bli trauman och hemskheter, onda saker skulle hända som det inte överhuvud taget finns några belägg för i forskningen.
När lagen sedan föll i laggranskningen (en möjlighet som jag påtalade redan i min presentation i lagtinget) beskrevs det som en följd av ett otroligt löjligt förslag, inte av en behörighetskonflikt mellan Finland och Åland. Så, nu får vi en sänkt rösträttsålder inom en tioårsperiod, men först när man i Finland hunnit ikapp. Inte tycker jag det är något att jubla över.
En sänkt rösträttsålder räcker förstås inte, och det är inte helt lätt att hitta rätt arbetsmetoder för att engagera unga. Jag tror ändå att vi är tvungna att försöka, om vi inte i fråga efter fråga ska hamna i samma dilemma som i Brexit-Storbritannien eller Trump-USA eller Jimmy-Sverige eller för den delen vår egen kommunreformsdebatt, att det är de äldre männen som sätter agendan och tonen i diskussionen, och som i kraft av sin gamla makt och sitt motstånd mot förändring styr också framtiden.
I val efter val ser man att klyftan växer mellan unga väljare och de gamla. Unga människor deltar mindre, röstar mindre, men har helt andra åsikter och värderingar och väljer att driva dem i andra sammanhang än inom vår parlamentariska demokrati. Om deras röster styrde skulle samhället se annorlunda ut, och det är de unga som ska leva i framtiden.
Andra påverkningsformer är viktiga, och kanske är vi på väg i den riktningen att samhällsförändringar inte i huvudsak drivs av politiker, men vi är inte där ännu. Den formella makten, lagstiftningsmakten är fortfarande av avgörande betydelse, inte minst när det gäller vår viktigaste överlevnadsfråga, klimatet.
Det var dagens dilemma. Lösningen, den jobbar många på, inom föreningar, inom skolan, inom landskapet. För oss som är politiskt aktiva gäller det att vi beter oss som folk, om vi inte vill skrämma bort precis alla från politiken. Även det en utmaning.
Och, kanske nästa regering behöver en ungdoms- och demokratiminister?
Och det enda sättet att uppnå detta är att unga människor har verklig makt, riktig makt att påverka, inte bara symboliska höranden och välvilliga men något nedlåtande klappar på axeln.
När jag lade fram förslaget att sänka rösträttsåldern i kommunalval till 16 år, trodde jag uppriktigt att alla inom det politiska etablissemanget skulle förstå hur bra det var, hur viktigt det skulle vara att jobba med den åldersgruppen och kunna skola in dem i ett demokratiskt deltagande innan de (flesta) lämnar Åland för en tioårsperiod.
Icke. Barndomen skulle tas ifrån unga människor, det skulle bli trauman och hemskheter, onda saker skulle hända som det inte överhuvud taget finns några belägg för i forskningen.
När lagen sedan föll i laggranskningen (en möjlighet som jag påtalade redan i min presentation i lagtinget) beskrevs det som en följd av ett otroligt löjligt förslag, inte av en behörighetskonflikt mellan Finland och Åland. Så, nu får vi en sänkt rösträttsålder inom en tioårsperiod, men först när man i Finland hunnit ikapp. Inte tycker jag det är något att jubla över.
En sänkt rösträttsålder räcker förstås inte, och det är inte helt lätt att hitta rätt arbetsmetoder för att engagera unga. Jag tror ändå att vi är tvungna att försöka, om vi inte i fråga efter fråga ska hamna i samma dilemma som i Brexit-Storbritannien eller Trump-USA eller Jimmy-Sverige eller för den delen vår egen kommunreformsdebatt, att det är de äldre männen som sätter agendan och tonen i diskussionen, och som i kraft av sin gamla makt och sitt motstånd mot förändring styr också framtiden.
I val efter val ser man att klyftan växer mellan unga väljare och de gamla. Unga människor deltar mindre, röstar mindre, men har helt andra åsikter och värderingar och väljer att driva dem i andra sammanhang än inom vår parlamentariska demokrati. Om deras röster styrde skulle samhället se annorlunda ut, och det är de unga som ska leva i framtiden.
Andra påverkningsformer är viktiga, och kanske är vi på väg i den riktningen att samhällsförändringar inte i huvudsak drivs av politiker, men vi är inte där ännu. Den formella makten, lagstiftningsmakten är fortfarande av avgörande betydelse, inte minst när det gäller vår viktigaste överlevnadsfråga, klimatet.
Det var dagens dilemma. Lösningen, den jobbar många på, inom föreningar, inom skolan, inom landskapet. För oss som är politiskt aktiva gäller det att vi beter oss som folk, om vi inte vill skrämma bort precis alla från politiken. Även det en utmaning.
Och, kanske nästa regering behöver en ungdoms- och demokratiminister?
Kommentarer
Skicka en kommentar