Nina Fellman

 Jag följde med en klump i magen misstroendeomröstningen kring Finland nya näringsminister, sannfinländaren Vilhelm Junnila. Det finns inga tvivel kring var han står politiskt. Han har öppet och för inte länge sen både hyllat hakkorset, deltagit i extremhögerns möten och önskat god jul med en snögubbe i Ku klux klan-strut och hängsnara. Det går inte att vifta bort med att han bara skojade. In i det sista tänkte jag att statsminister Petteri Orpo (saml) skulle sätta stopp för detta, att han historiska skäl skulle förstå vikten av att högern håller rent mot nazismen och fascismen. Det gjorde han inte. Jag känner Orpo som en anständig människa, även om jag ogillar hans ekonomiska politik. Ändå gör han som högern så ofta gjort förut, med förfärliga konsekvenser. Han inte bara tillåter utan bygger sin regeringspolitik på extremhögerns hat mot invandring och asylsökande och allt som inte är blåögt, för att citera en annan sannfinländsk minister. I intervjuerna med Mats Löfström framg

Jag har en kompis, vi kan kalla henne E. Hon är 22 år gammal. Jag träffade henne faktiskt första gången när hon var bara några timmar gammal. Liten och gullig var hon då, och det är hon nu också.  Idag är hon dessutom stark, välutbildad och självständig. Hon bor i egen lägenhet och sköter sitt eget liv. Hon vill jobba och klara sig själv, som alla andra människor.   E. är utbildad vid Ålands yrkesgymnasium inom kök och catering. Hon gillar mest att baka, men jobbar som en iller med alla uppgifter hon får. Det visar hennes referenser och omdömen från tidigare arbetsgivare och praktikplatser.  Det finns ett problem. I dessa tider av brist på arbetskraft har det varit oerhört svårt för E. att hitta ett jobb. Orsaken är att E. föddes med en kromosomvariation, och att arbetsgivare av olika orsaker, kanske fördomar, inte tror att hon klarar jobbet.  Hon är kapabel och snäll. Hon jobbar hårt. Den arbetsgivare som anställer henne kan få en del av lönen finansierad via Ams under en prövotid. Än

 78 människor dog när ett skepp lastat med flyktingar bland annat från det krigshärjade Syrien sjönk utanför Greklands kust. Över 500 människor saknas. I lastrummet fanns ett stort antal barn. Hör ni detta. Människor dog. Riktiga levande människor som vi hade kunnat hjälpa. Våra hjärtan är öppna för flyktingarna från Ukraina, och det är en fin sak, men varför räcker vår människokärlek inte till för syrier och afghaner och somalier? Jag vill inte ens höra svaret, men visst vet vi alla. Samtidigt som detta händer bereds och presenteras ett regeringsprogram i Finland, världens lyckligaste land, ett av världens rikaste, som drastiskt skär ner på bistånd, halverar antalet flyktingar från ynkliga 1000 till skamliga 500, som gör det svårare att få hjälp, att få finländskt medborgarskap och att återförena familjer. Finland vänder ryggen till världen, närigt, främlingsfientligt och hjärtlöst. Under regeringen Sanna Marins tid har jag, som inte har särskilt mycket anlag för patriotism, känt mig

  För socialdemokraterna är ändrad lagstiftning på grund av den finländska translagen en mycket enkel och okomplicerad fråga. Vi har en ny translag i Finland som kräver vissa följdändringar för att det inte ska råda osäkerhet kring vem som har rätt till olika former av stöd vid graviditet, och inte ställa barn i en sämre ställning på grund av den osäkerheten. Det är finländsk behörighet, det är en positiv utveckling och detta är bara små korrigeringar i vår lagstiftning. Den större diskussionen, om transpersoners rättigheter, om vår inställning till den gruppen människor och hur vi ser på andra svåra frågor kring detta är något vi tycker behöver föras kärleksfullt och respektfullt och återhållsamt. Det är frågor som rör ytterst sårbara människor, ofta unga personer som söker sin identitet och som behöver lyssnande vuxna, inte förakt och hånflabb. Translagen reformerades i Finland efter lång diskussion, och ger nu vuxna människor möjligheten att fastställa sitt juridiska kön utan