Prata med kärlek i orden

 

För socialdemokraterna är ändrad lagstiftning på grund av den finländska translagen en mycket enkel och okomplicerad fråga. Vi har en ny translag i Finland som kräver vissa följdändringar för att det inte ska råda osäkerhet kring vem som har rätt till olika former av stöd vid graviditet, och inte ställa barn i en sämre ställning på grund av den osäkerheten. Det är finländsk behörighet, det är en positiv utveckling och detta är bara små korrigeringar i vår lagstiftning.

Den större diskussionen, om transpersoners rättigheter, om vår inställning till den gruppen människor och hur vi ser på andra svåra frågor kring detta är något vi tycker behöver föras kärleksfullt och respektfullt och återhållsamt. Det är frågor som rör ytterst sårbara människor, ofta unga personer som söker sin identitet och som behöver lyssnande vuxna, inte förakt och hånflabb.

Translagen reformerades i Finland efter lång diskussion, och ger nu vuxna människor möjligheten att fastställa sitt juridiska kön utan krav på sterilisering och utan att det ställs några medicinska krav på könskorrigering, hormonbehandlingar eller andra ingrepp som kan vara svåra och problematiska. Det är en följd av krav i grundlagen som skyddar individens friheter och rättigheter och är i linje med internationella förpliktelser kring mänskliga rättigheter.

Hur kan det vara fel? Vad är det för besatthet som driver vissa grupper i vårt samhälle att så stenhårt attackera andras rättigheter och friheter? Varför skulle man ens bry sig om vad andra människor vill definiera sig som, vilka könsattribut de väljer, hur de klär sig eller vem de älskar.

Det är förstås så att de grupper i samhället och i lagtinget som driver tesen att det bara finns två naturliga biologiska kön och att allt annat är löjligt, måste ta avstånd från och förakta den mångfald av mänsklighet som alltid, faktiskt alltid i människans historia funnits.

Det har alltid funnits homosexualitet. Det har alltid funnits personer som känts sig främmande och fel i den biologiska kropp de fötts i. Det har alltid funnits barn som fötts intersexuella, där det varit svårt att fastställa ett biologiskt kön.

Det har funnits kulturer där man okomplicerat haft 3-5 kön.

I den neokonservativa diskurs som till exempel Stellan Egeland och Marcus Måtar för glömmer man detta och vill backa tillbaka till något som aldrig funnits, en värld där män är män och kvinnor och kvinnor och allt däremellan är borta.

Vi ser att det finns komplikationer när det gäller transfrågan. Vi skulle önska att världen var sådan att gränserna för könstillhörighet var sådana att ingen kände sig tvungen att inordna sig i en tudelning som kräver kirurgiska ingrepp eller hormonbehandlingar, men vi ser också att det ibland är en nödvändighet, att det behöver regleras på ett sätt som både skyddar och möjliggör. Den diskussionen är svår. Både inom medicinen, inom hbtqia-rörelsen och inom den feministiska rörelsen finns olika åsikter kring dessa frågor. De behöver diskuteras, lugnt och snällt och respektfullt, och så att människors självbestämmande och självupplevelse respekteras.

Det gör mig oerhört ledsen att det inte är så.