Nina Fellman

 Det har tagit mig några dagar att processa min liberala kollega John Holmbergs frontalattack mot socialdemokraterna, helt enkelt för att den gjorde mig ledsen. Att vi haft olika åsikter i en massa frågor kring ekonomisk politik är självklart - vi tillhör ju olika partier - men jag tycker vi hanterat det med jämnmod och ömsesidig respekt. I insändaren klarnar det att John Holmberg tycker att, och jag citerar, socialdemokrater är oansvariga, hotar välfärden, högmodiga, aldrig prioriterar, oärliga, hänsynslösa, cyniska, osmakliga och egoistiska. Det var inte lite. Detta bottnar i en ilska för att vi tydligt sagt att vi inte anser att nu är rätt tid att spara på ÅHS. Vi tycker så. Under den förra mandatperioden var socialdemokraterna med och tog ansvar, trots att det var tufft för oss, för en stor inbesparing som ledde vidare till ett strukturerat och långsiktigt sparmål för hälso- och sjukvården. Det är rätt sätt att jobba, och det tillkom med en både skicklig och lyhörd liberal finansmi

 Vad är självstyrelsen och vart är vi på väg med den? Denna djupa fråga har förstås föranletts av Harry Janssons beslut att vägra svara JO på en fråga om landskapsregeringens vaccinationsprioriteringar, men också av den genomgående negativa attityden till Finland som uppvisas av regeringen. För mig är självstyrelsen en process, ett samarbete, det samhälle vi skapat med eget arbete OCH tillsammans med Finland. I 100 år. En hel del av vår välfärd är nära kopplad till och skulle inte existera utan den dubbelheten, att vi både bestämmer själva och tillsammans. I Finland har man en ganska tuff situation just nu där regeringen överväger att begränsa människors rörelsefrihet i storstadsregionerna, för att sjukvården ska klara av det stora antalet insjuknade. Det är alltså en oerhört allvarlig situation. Precis i det läget handlar allt vår regering gör om konfliktsökande, missnöje, små spydigheter på presskonferenser om information man inte fått. Det handlar om självstyrelsens formalia och jur

 Enligt landskapsregeringens direktiv ska landskapets myndigheter, förvaltning och verksamheter spara 2 % sv kostnaderna år 2022, och 1 % vardera åren 2023 och 2024. Det betyder för ÅHS del ett enormt sparbeting i en tid när organisationen fått sträcka sig långt utöver det vanliga för att hantera pandemin. Före pandemin drabbade oss var ÅHS under ledning av en mycket kunniga och långsiktiga hälso- och sjukvårdsdirektören Jeanette Pajunen på väg att jobba fram en struktur med kostnadsansvar på rätt nivå, förändringsarbete och digitalisering som både stretade emot en okontrollerad kostnadsutvecklingen och hade ett rimligt sparmål. Så ska man jobba med inbesparingar, som en kontinuerlig process. Det som nu händer är att man pålägger en redan pressad organisation att sätta tid och kraft på att med köttyxa hugga bort nån tillräckligt stor bit, ingen vet vad. Det kommer inte att lyckas, men nog skapa oro och olust, för att inte tala om det faktum att stora inbesparingar just nu är fel väg at

Helvete ändå, vad fantastiskt det är att vara kvinna. Vilken styrka, vilket djup, vilken oerhörd glädje att ha den här kroppen som kan så mycket som den andra halvan av mänskligheten inte kan. Att ha dessa erfarenheter av systerskap och styrka, av underordning, maktlöshet och utsatthet som gör att man med nån slags empati kan förstå andra.  Att ha en hjärna där synapserna blixtrar åt alla håll samtidigt, inte bara längs den ena motorvägen mellan tanke och handling som, om jag nu generaliserar, tycks känneteckna den manliga hjärnan. Jag känner mig stridslysten och arg, men också så glad över att finnas i min kropp, i min tid, och kunna kämpa vidare för befrielse, både för kvinnor och män. Jag är förtvivlad och ledsen ibland, men också fast besluten att färre kvinnor ska omskäras, färre kvinnor ska hata sin kropp, färre kvinnor ska vara rädda för sin partner, färre kvinnor ska begränsas i sina drömmar. Det finns jobb att göra och saker att lära sig. När en kommit till denna mogna ålder ä