En stolt jäkla kärring

Helvete ändå, vad fantastiskt det är att vara kvinna.

Vilken styrka, vilket djup, vilken oerhörd glädje att ha den här kroppen som kan så mycket som den andra halvan av mänskligheten inte kan. Att ha dessa erfarenheter av systerskap och styrka, av underordning, maktlöshet och utsatthet som gör att man med nån slags empati kan förstå andra. 

Att ha en hjärna där synapserna blixtrar åt alla håll samtidigt, inte bara längs den ena motorvägen mellan tanke och handling som, om jag nu generaliserar, tycks känneteckna den manliga hjärnan.

Jag känner mig stridslysten och arg, men också så glad över att finnas i min kropp, i min tid, och kunna kämpa vidare för befrielse, både för kvinnor och män.

Jag är förtvivlad och ledsen ibland, men också fast besluten att färre kvinnor ska omskäras, färre kvinnor ska hata sin kropp, färre kvinnor ska vara rädda för sin partner, färre kvinnor ska begränsas i sina drömmar.

Det finns jobb att göra och saker att lära sig.

När en kommit till denna mogna ålder är en dessutom fri. Den här kroppen har gjort sitt med barnafödande och -gödande. Den har tjänat troget i nöd och lust, och nu finns den bara för sin egen glädje. Den är stark och seg som en enbuske, och om det värker lite i höfterna och knakar lite i lederna så är den ändå i gott bruksskick.

Faktiskt, just nu finns inga gränser. Den som tror att en kvinna som påtalar en orättvisa är ett offer har några överraskningar att vänta.

Hurra, hurra, hurra, mina kära kvinnor. Signe och Agnes och Keira och Runa och Mona och Minna och Ami och Marina och Camilla och Jessy och Anette och Hanna och Susanna och Annika och alla ni andra som pratar och skrattar och peppar och drömmer och städar och jobbar och pluggar.

När jag tänker på er styrka måste jag säga som min Lillsippa sa när hon var liten. Det kommer riktiga tårar, och de är av glädje och stolthet.