Nina Fellman

  Igår fick jag äntligen presentera min motion i lagtinget om att göra mensskydd tillgängliga och kostnadsfria för åländska flickor och kvinnor. Det blev en ovanligt konstruktiv och kreativ debatt där de flesta, inte alla, tog saken på allvar och diskuterade olika vägar framåt. Det känns bra. Alltför ofta är politiken bara konflikt. Här är mitt anförande. "Det är inte så hemskt många decennier sedan kvinnor inte skulle gå i kyrkan när de hade mens. Det är inte så hemskt långt borta i världen som kvinnor anses orena när de menstruerar. I våra tv-kanaler finns än i dag reklam för menstruationsskydd där det som kommer ur kvinnor sägs vara blått. Det finns idag inte en människa född som inte kommit ur en kvinnas kropp, och ändå är kvinnors kroppar, deras funktioner och hela reproduktiva system fortfarande något genant och lite hysteriskt, något som det är lite löjligt att man pratar om när det ju alltid finns mycket viktigare och mindre skämmiga saker. Vi vet, för att forsknin

 Vi är många nu som längtar så förtvivlat efter varann. Att få kramas och smeka en kind. Att få skratta tillsammans utan avstånd, att få andas utan den kemiska fukten från ansiktsmasken, att kunna tänka på framtiden utan den växande klumpen i magen av oro över jobbet och framtiden. Vi är inte där än. Den korta stund när man trodde att vaccinationerna är svaret och att det befriande nålsticket gör världen normal igen, är också över. Vi vaccineras i maklig takt, men inte heller det kommer att befria oss, inte på många många månader än. Så, det är bara att hålla ut. Det är bara att försonas med tystnaden inom hemmets väggar och vara tacksam för streamingtjänster. Kanske ska det bli ännu värre innan det blir bättre. Om regeringen i Finland nu börjar förbereda för möjligheten att införa utegångsförbud så måste vi kanske acceptera att även det kan hända. I den åländska politiken har vi just klarat av en sista tilläggsbudget för 2020. Vi har pratat om offentlighet och fri bildning - bägge otr

Dom heter Ritva och Tuula och Sari. En heter Orvokki. Ni vet vilka jag pratar om. Finska tanter som kan allt. Min helg har varit full av dem. Den första är förstås halvfinsk - min syster Mona.  Hon har bestått mig med världens lyx, för att hon tycker om mig. Det har varit badtunna under stjärnorna, massage, älgstek med hasselbackspotatis och MYCKET sås. När man kommer till Mona är sängen renbäddad. Det ligger handdukar på den, och en Pätkis. Hon har städat för mig. Hon har köpt vin som jag tycker om och frigjort sin tid för att vara med mig. Ni som inte tror att det är något, ni vet inte. De som vet, de vet hur mycket arbete som ligger bakom ett besök, en middag, en fest, en helg då man bara hänger. Någon har sett till att handla, att köpa blommor, att bry sig om att skapa den stunden man kan ägna åt njutning och gemenskap. Det är sånt som kvinnor gjort i alla tider som de som inte vet att det behöver göras inte förstår att uppskatta. Inte förrän det inte händer, och myset uteblir. Jag