Målbilden är en finsk tant

Dom heter Ritva och Tuula och Sari. En heter Orvokki.

Ni vet vilka jag pratar om. Finska tanter som kan allt.

Min helg har varit full av dem.

Den första är förstås halvfinsk - min syster Mona. 

Hon har bestått mig med världens lyx, för att hon tycker om mig. Det har varit badtunna under stjärnorna, massage, älgstek med hasselbackspotatis och MYCKET sås. När man kommer till Mona är sängen renbäddad. Det ligger handdukar på den, och en Pätkis. Hon har städat för mig. Hon har köpt vin som jag tycker om och frigjort sin tid för att vara med mig.

Ni som inte tror att det är något, ni vet inte.

De som vet, de vet hur mycket arbete som ligger bakom ett besök, en middag, en fest, en helg då man bara hänger. Någon har sett till att handla, att köpa blommor, att bry sig om att skapa den stunden man kan ägna åt njutning och gemenskap. Det är sånt som kvinnor gjort i alla tider som de som inte vet att det behöver göras inte förstår att uppskatta. Inte förrän det inte händer, och myset uteblir.

Jag gick på massage hos Tuula, en bra bit över 60, med världens snällaste och mest omtänksamma händer. Tuula hade just gått på kurs i pilates, för att man ju inte kunde sluta lära sig. Jag var där en söndag, men kunderna avlöste varann. Människan måste arbeta, sa Tuula.

Jag köpte en bil under mitt besök i Jakobstad. Mitt livs första helt egna, med expertrådgivning förstås.

När det kom till att göra upp affären blev det lite krångligt. Det var moms och Åland och skattegräns och registrering och Traficom så alla blev snurriga. Då sa den ena försäljaren till den andra: "Vi måste ringa Ritva."

Ritva hade koll. Hon radade  upp erforderliga dokument och och åtgärder snabbare än de hann skriva lista. Jag hörde bara hennes rösta mumla i luren, men hon har en plats i mitt hjärta.

Hennes andliga syster jobbar på Tullen i Mariehamn. Där finns en välsignad människa, en finsk tant, som med gott humör redde ut pappren, kopierade och räknade, och ut kom ett tullbeslut. 

-Nu är det klart sa hon, och log.

Hennes åländska kusin i anden jobbar på Fordonsmyndigheten. Effektiv, vänlig, okomplicerad. När hon såg att det behövdes, några handfasta tips om registerplåtarna.

Jag hoppas, hoppas också kunna leva upp till detta mitt ideal, den finska/åländska och svenska tanten.

Vi, jag säger vi med stor ödmjukhet, är inte i blomman av vår ungdom. Kanhända är vi mer bekväma än snygga. Kanhända tänker vi att vi duger fast tyngdlagen och gräddsåsen gjort sitt.

Vi är inte så intresserade av att platta till folk. Vi tycker om när saker flyter på, när det är dammsuget under soffan och när alla papper är i pärmen.

Det som irriterar, det är stroppiga glopar som knappt vuxit ur sin tonårsrevolt (också en bra och viktig tid i livet), som tar för givet att tanter är lite bakefter och behöver få förklarat för sig. Som inte säger "tack för hjälpen" när man gjort livet lättare för dem.

En tant slutar ju inte ett samtal med en sån grinig ton. Hon undrar om det var bra så, och viftar bort överord, men på mungiporna ser man att hon är lite belåten ändå.

Tanter har jättefina kramar, med lagom kraft, värme och gäddhäng.