Nina Fellman

Merete Mazzarella lyfte i Kastelholmssamtalen om fred en fråga som jag genom åren funderat mycket på - hur man ska kunna föra ett riktigt samtal, en verklig dialog med människor vars åsikter man avskyr, kanske till och med föraktar. Efter åratal som journalist, åsiktsmaskin och politiker finner jag mig allt oftare numera med ett behov att vara tyst och lyssna, att reflektera men inte yttra, att avvakta. Många gånger återvänder jag till Doris Lessing och hennes övertygelse att det farligaste som finns för demokratin, för samhället är den tomma retoriken. Jag tänker att det översatt till dagens digitala medialandskap betyder den floskeltyngda populismen, plakatorden, de copy-pastade åsikterna ur rapporter man inte riktigt läst utan bara skummat igenom. Är det bara jag, eller är det så att människor tänker mindre självständigt och djupt när man alltid bara är några klick borta från nån annans briljanta formuleringar som man med lite lätt redigering kan göra till sina egna? Och är de

Varför stoppar man frivilligt ner huvudet i en myrstack? Varför ska man försöka fixa något som inte är trasigt? Varför är det så bråttom? Sådana frågor har ställts och ställs om landskapsregeringens förslag till reform av kommunstrukturen. I måndagens tidningen Åland kan man läsa om de starkt negativa reaktioner som finns i några av dagens kommuner, och också om avsikten att motarbeta och motsätta sig reformen. Det är naturligtvis både kommuninvånares och de förtroendevaldas rätt, likaväl som en regering ska jobba för sina politiska mål och sitt regeringsprogram, och ett lagting ska stifta lagar, också kring kommunerna. Det kan dock vara bra att ha klart för sig tågordningen, och varför den ser ut som den gör. 1.      Än så länge finns ingen ny lag om kommunstrukturen. Det finns ett förslag som skickats ut på remiss till ett sextiotal instanser, däribland kommunerna. Nu är tid att reagera på det, i vanlig lagstiftningsordning. 2.      De utredningar som initierats fö

Det bästa med att vara kvinna, för mig, är de mirakel jag fått vara med om i min kropp. Allt det andra, att min hjärna funkar (minst) lika bra som individers som råkar ha snopp, att det finns strukturella hinder för kvinnor att få makt och inflytande, att patriarkatet är en boja kring foten för både män och kvinnor - allt det är självklarheter. Den kampen ska föras, och jag strider alla dagar, med mig själv och andra. Men det som får mig att jubla, att älska, att ibland uppfyllas av en närapå mystisk känsla av makt är att min stadiga, korta inte särskilt atletiska eller med dagens skönhetsnormer vackra kropp har dugt till, fyra gånger. I mig har fyra perfekta individer vuxit. Jag har fått känna deras första fjärilsfladdrande rörelser inne i mig, deras sparkar mot mina revben, den utsökta smärtan, blodet och glädjen i en förlossning. Deras munnar som hittat fram till maten. Att bandet mellan mig om mina små varit så starkt att en bild av ett spädbarn i en bok eller ett främmande