Varför inte våga en utredning?

Varför stoppar man frivilligt ner huvudet i en myrstack? Varför ska man försöka fixa något som inte är trasigt? Varför är det så bråttom?

Sådana frågor har ställts och ställs om landskapsregeringens förslag till reform av kommunstrukturen. I måndagens tidningen Åland kan man läsa om de starkt negativa reaktioner som finns i några av dagens kommuner, och också om avsikten att motarbeta och motsätta sig reformen.

Det är naturligtvis både kommuninvånares och de förtroendevaldas rätt, likaväl som en regering ska jobba för sina politiska mål och sitt regeringsprogram, och ett lagting ska stifta lagar, också kring kommunerna.

Det kan dock vara bra att ha klart för sig tågordningen, och varför den ser ut som den gör.

1.     Än så länge finns ingen ny lag om kommunstrukturen. Det finns ett förslag som skickats ut på remiss till ett sextiotal instanser, däribland kommunerna. Nu är tid att reagera på det, i vanlig lagstiftningsordning.

2.     De utredningar som initierats för att se hur de nya kommunerna ska se ut, görs i kraft av nu gällande lag. Den möjligheten har alltid funnits, men aldrig utnyttjats.

3.     Utredningar ger kunskap. Precis den oro som nu uttrycks, bland annat för närservice och möjlighet till regional påverkan, får sitt svar i en kommunindelningsutredning. Den som är med i utredningen kan påverka hur nya kommuner formas. Den som inte är med i arbetet kan hamna i den sitsen att man i slutändan blir en del av en ny kommun vars utformning man valt bort att påverka.

4.     När utredningarna är klara finns ett förslag till samgångsavtal. På den grunden byggs en ny kommun. I Finström-Geta-Sund har man på mindre än ett halvår gått från utredning till avtal. Det är alltså en fullt möjlig tidtabell.

Det är naturligt att en stor förändring väcker känslor och oro. Det är självklart att det finns olika åsikter kring den, varav många redan beaktats i det arbete landskapsregeringen driver.

Under de senaste två åren har kommunerna upprepade gånger hörts. Det har förts diskussioner, hållits möten och begärts utlåtanden. Oppositionspartierna har varit inbjudna att delta i ett parlamentariskt arbete kring reformen, men har med ett undantag tackat nej.

Om man inte är med, kan man inte påverka. Man kan bara kategoriskt säga nej.

De problem och utmaningar som kommunerna har, med ekonomin, med äldreomsorgen, med kompetensförsörjning, med svag skattekraft, med brist på människor som ens vill ställa upp för kommunala förtroendeuppdrag – de försvinner inte.

Om man vänder ryggen åt denna reform, hur ska då problemen lösas? De är verkliga. Landskapsregeringens svar är starkare, större enheter, som solidariskt kan utvecklas som en helhet. Ingen har sagt att det blir lätt eller problemfritt, men vilket är det seriösa alternativet?

Det ärligaste och mest konstruktiva, vare sig man är för eller emot en reform, är att ge invånarna möjligheten att bedöma ett genomarbetat förslag, inte en hotbild utan substans.