Inlägg

Visar inlägg från december, 2015

Nyårsfesten

Bild
Snart kommer vännerna. I kanske tjugo år har jag lagat mat på nyårsafton. Det har varit stora kalas och små kalas. Många, många barn, läckande bröst och skrik, graviditeter, raketer, en trötthet i märgen, rastlöshet, karaoke, Signe och Matilda som sjöng och spelade teater. Det har varit kokböcker från Afrika, från Amerika, från Asien, köttbullar, hamburagre, nudlar, kryddor, buljonger och frukt. Varje år lagar jag mat genom året. Medan jag hackar och mal, knådar och stuvar, tänker jag på året, på striderna, på känslorna och orden. Jag skriver texter i huvudet och slänger dem. De är sagda och behöver inte uttalas. Vad som behövs för att livet ska vara komplett? Mycket enkelt. Barnen. Robert. Vännerna. Granen som står och lutar mot väggen. Katten som sover på en handduk i över hallen. Stearinljus och måttligt med smulor i soffan. Livet är inte så stort. Min tabbouleh och mina rostade grönsaker. Riset som doftar och vännerna som kommer snart.

Allt. På samma plats.

Bild
Här är vi, min familj och jag. Några minuter senare går vi till svärmor och svärfar på julmiddag. Jag bär på en senapsgriljerad selleri som inte blev så god. Min äldsta son med det krulliga håret är huvudet högre än jag. Min baby-pojke i vita skjortan har fyllt femton. Världens coolaste dotter hittade julklänningen på Emmaus.  Min mellanpojke kan fnittra som ingen annan. Min man sen 32 år har skaffat sig en tatuering. Jag, mitt i högen, kan inte förstå hur jag på detta sätt välsignats. I bakgrunden syns mitt hus. Det är varmt. Det är städat. Skåpen är fulla med mat som vi ska äta för mycket av under de kommande dagarna. Barnen ska ligga i en liten flock i vår luggslitna soffa och kasta popcorn på varann och berätta gamla skämt. När jag lägger mig ska jag höra segerropen i det senaste spelet. På morgonen ska jag plocka upp kuddar, filtar och godispapper. I denna paus, allt som är gott i livet.

Söndag morgon. Kaffekopp

Sista helgen innan Helgen. Jag sitter med min kopp kaffe och katten. Facebook-flödet är fullt av Helenius, jultips, en pingvin som blir kittlad, och mycket kärlek och omtanke. Igår var jag och lyssnade på Christian Kjellvander på Dinos. En fantastisk röst, vackra texter, lågmält, fint och sorgligt. Trots det intensiva skrålet i bakgrunden en vacker stund. Ikväll börjar återtåget, då sönerna från fjärran börjar droppa in. På måndag kväll är boet fullt, och hjärtat svämmar över. Inte har jag städat. Inte har jag fixat. I väskan fullt med papper som ska läsas och förstås. När jag känner väggarna omkring mig, i mitt hus, med mitt kylskåp brummande, välfyllt, kaffebryggare som droppar och katten som suckar i sömnen, tänker jag på artikeln jag läste om den irakiska kvinna som satt fast i flyktinglägret i Calais, med tre små barn som bara hade henne. Hon visste inte hur hon skulle komma vidare. Hon hade problem med hjärtat. Hennes största skräck var att hon skulle dö och lämna sina

Rapport från en julfest.

I fredags var jag på landskapets julfest. För första gången i mitt liv, och för första gången i min nya minister-kapacitet. Det var så mycket folk som jag nu har ett band till och känner ett slags gemenskap med. De flesta känner jag inte igen och har aldrig träffat. En del har jag börjat heja på i trappan på morgonen eller i cafeterian vid lunchen. Några få har jag börjat jobba med. Vissa frågor är gamla bekanta - kommunstrukturen, jordförvärvsärenden, brand- och räddningsväsendets samordning. Annat är helt nytt. Till exempel samarbetsavtal mellan EUs medlemsstater och Mongoliet, hur det i detalj går till när EU notifierar ärenden och vilka påföljder det får för landskapet om man inte implementerar direktiven i sin lagstiftning. Vissa dagar känns själva summan av detaljer som människor inom förvaltningen lägger sin själ och sina arbetsdagar på bedövande, och komplexiteten förlamande. Det fanns saker som var så mycket klarare och tydligare med journalistens distans än med polit

Att ta från de fattiga

Idag var jag med och fattade ett beslut som jag egentligen ogillar. Jag urskuldar mig inte, jag var ju med på det. Landskapsregeringen gav ett utlåtande om regeringen Sipiläs förslag till tvingande lagtstiftning. Betoningen var på fortsatta förhandlingar för att nå ett samhällsfördrag där alla i lika mån är med och hjälper till att få landets ekonomi på fötter, men också på att landskapsregeringen, om det blir så, kommer att genomföra lagstiftning som försämrar villkoren för stora grupper av offentlig anställda. Utanför en regering kan man vara ideologiskt kategorisk. Det visste jag redan. Dagens diskussion gav mig en ny insikt om hur svåra besluten är också för dem som ideologiskt står på en helt annan sida än jag. Ingen vill vara den som tar av de fattiga. Inte ens när man sitter i den bekväma, mjuka stolen i landskapsregeringens plenisal, med utsikt över Slemmern, och glaset med isvatten inom bekvämt räckhåll. Man vill göra det minst dåliga. En av orsakerna till ställningstaga

Tillbaka till trygghet

Fem afghanska barn har drunknat i Medelhavet. Den yngsta av dem var ett år gammal. De försökte ta sig till den grekiska ön Lesbos i en gummibåt, som kantrade i hård vind och höga vågor. Det läser jag när jag skummar igenom nyhetsflödet. Samma nyhetsflöde som informerar mig om att Finland nu anser att vissa provinser i Afghanistan som folk flyr ifrån faktiskt kan anses säkra, och att människor som kommer därifrån därmed inte kan beviljas asyl i vårt land. Barnet i havet. De höga vågorna. Resan som tagit dem från någon sönderskjuten och desperat fattig bergstrakt  i Khost. Det kväljer i magen. Åländsk demokrati vill ordna kommunala folkomröstningar om flyktingmottagning. Bästa människor. Denna fråga är vad vi skulle rösta om: Har vi ett ansvar, vi som bor här, att hjälpa det lilla fåtal vi kan till ett nytt liv, eller ska vi bara tänka på oss själva? Och, ska vi vara så kortsiktiga, så trångsynta och så okunniga att vi inte ser hur nya människor kunde vara nya möjligheter? Ja

Klipporna alltid beständiga.

Vad betyder Finlands självständighet för mig, för oss, för Åland? För mig är det en svår fråga. Jag är tacksam över det historiska faktum att Finland inte blev en del av Sovjetunionen, och över de uppoffringar min morfar och så många andra gjorde för att det inte skulle bli så. Jag tror det var viktigt, och är viktigt, att vi är en del av det västerländska demokratiska systemet. Samtidigt är den nationalism som kommer till uttryck på särskilt på självständighets- och nationaldagar för mig både främmande och obehagligt. Jag älskar min plats på jorden, men jag vill inte att den kärleken någonsin ska bli exklusiv och främlingsfientlig. Jag tycker den innebär ett ansvar och en utmaning. Inget mer. Ingen rättighet. Inga permanenta privilegier. Idag åkte jag och Robert ut till stugan i Geta. Havet svallade så högt. Sommaren simklippor, rishögen i stranden, den vanliga strandlinjen, allt låg under vatten. I skåpet under diskbänken hade mössen lämnat sina små pipplor efter sig. Soffan

Karlsson och Pettersson och Lundberg...och, nej

Den andra och avslutande dagen av debatt om regeringsprogrammet missade jag. Hemma i sjuksängen var det ändå intressant att följa med. Sen skrev jag ett spydigt blogginlägg om den nya oppositionen, som jag just raderade. Det blev för elakt och kändes inte alls konstruktivt. Det är inte det jag vill hålla på med nu, att håna och driva med andra. Mycket roligare då att tänka framåt, på saker som faktiskt går att göra. Ungefär så här hade jag tänkt säga i ett anförande: Fru talman Jag tänkte uppehålla mig vid den utveckling av kommunstrukturen som regeringen aviserar. Vi tycker att färdplanen är tämligen enkel och framåtsyftande. Vår analys är att Ålands många kommuner, kommunalförbund och kommunala samarbeten i många stycken är tidstjuvar, och hinder för utvecklingen av helheten, och också ett kostsamt sätt att producera service. Dessutom ger de åländska kommunerna idag inte en likvärdig service utgående från samma lagstiftning. Det är ett dåligt argument för att bib

Förändring, förändring, förändring

Så var tombolan igång. Första dagen som minister kom jag tidigt på jobb, och måste läsa på skyltarna på dörren var jag skulle gå in. Varje dag träffar jag nya människor med kunskaper jag inte ens visste fanns. Jag har blivit bekant med ministersekreteraren Marina, som är omtänksamheten personifierad. Jag har fått tidtabeller, manualer, instruktioner, listor, lagböcker och lösenord. Debatt i lagtinget har det också varit, om regeringsprogrammet. Det var kul. Kolla gärna på Nya Ålands hemsida, om du är intresserad. Det går bra att snabbspola till sina favoriter. Oppositionens roll är att uttrycka sitt missnöje, och regeringens att försvara sina positioner. De två områden som ligger på mitt bord, och som kom upp i debatten var dels en revision av jordförvärvslagen och möjligheten att sälja mark i skärgården till personer som inte är fast bosatta där, dels förändringen av kommunstrukturen. Bägge är viktiga framtidsfrågor. I skärgården finns få möjligheter att locka till inflyttni