Karlsson och Pettersson och Lundberg...och, nej

Den andra och avslutande dagen av debatt om regeringsprogrammet missade jag.
Hemma i sjuksängen var det ändå intressant att följa med. Sen skrev jag ett spydigt blogginlägg om den nya oppositionen, som jag just raderade.

Det blev för elakt och kändes inte alls konstruktivt. Det är inte det jag vill hålla på med nu, att håna och driva med andra.
Mycket roligare då att tänka framåt, på saker som faktiskt går att göra.

Ungefär så här hade jag tänkt säga i ett anförande:

Fru talman

Jag tänkte uppehålla mig vid den utveckling av kommunstrukturen som regeringen aviserar.

Vi tycker att färdplanen är tämligen enkel och framåtsyftande.

Vår analys är att Ålands många kommuner, kommunalförbund och kommunala samarbeten i många stycken är tidstjuvar, och hinder för utvecklingen av helheten, och också ett kostsamt sätt att producera service.

Dessutom ger de åländska kommunerna idag inte en likvärdig service utgående från samma lagstiftning.

Det är ett dåligt argument för att bibehålla sexton kommuner att det finns kommuner vars invånare nöjer sig med mindre för att kommunen är fattig.

Färdplanen är följande:

Finansminister Mats Perämaa fortsätter driva översynen av landskapsandelssystemet, så att det gynnar samgåenden och utveckling.

Landskapsregeringen initierar och driver på en utredning av olika alternativ för kommunsammanslagningar. I den tar vi upp de alternativ som känns realistiska och intressanta, inklusive hur förbättringar kunde fås till stånd om vi bibehåller alla sexton kommunerna.

Vi är alltså öppna för att ha fel, och också för att den information utredningen ger kan betyda att några av oss får döda sina älsklingsideer.

Fru talman.

Parallellt ska vi få till stånd lagstiftning som möjliggör en rådgivande folkomröstning om antalet kommuner. Hur frågan ställs vet vi ännu inte, eftersom vi inte gjort utredningen. Den ska ställas så att vi får ett tydligt svar, till alla ålänningar, inte till varje kommun för sig. Processen ska vara transparent, så att det tydligt framgår både vad Åland som helhet tycker och hur åsikterna går i de nuvarande kommunerna.

När alla dessa mått och steg är tagna, då beslutar landskapsregeringen hur vi går vidare.

Inom oppositionen, särskilt Åländsk center, har språkbruket i frågan varit aggressivt. Man har pratat om våld, tvång och hot, i en fullt normal demokratisk process där målet är att komma framåt och förändra till alla ålänningars bästa.

Hittills har det pratats alldeles för lite om detta, vilka möjligheter som öppnas om de gränser som idag följer den gamla kyrksockenuppdelningen försvinner. Vad betyder det för infrastukturen, för kollektivtrafiken, för upphandling, för olika myndigheters arbete med kommunerna. Vad betyder färre kommuner för ÅHS, vår största producent av hälso- och sjukvård? Vad betyder det för kompetensen på viktiga områden som upphandling och it-frågor?

Vad betyder färre kommuner för näringsliv och företagande?

Svaret är enkelt. Tid, att göra annat. Översiktlighet. Tydligare besked som inte varierar med några kilometers mellanrum. Bättre utvecklingsmöjligheter.

 Det har sagts, många gånger, att åldersstrukturen till exempel på Vårdö inte ändrar för att man slår ihop kommuner.

Det vet vi ju inget om. Vi vet vad som händer om man inget gör, för den prognosen har ÅSUB gjort. Det vi inte vet är vad som händer om en förändrad kommunstruktur ger bättre kollektivtrafik och pendlingsmöjligheter, om Godby stärks som regionalt centrum med fler arbetsplatser, om, omöjliga tanke, andra och starkare kommuner tar ansvar för de svagare i en gemensam helhet.

Den möjligheten har vi inte ett landskapsandelssystem som fördelar pengar till kommunerna för en separatism som uppmuntrar till tämligen griniga och krångliga samarbeten.

Nu ska vi förändra, och det ska bli bättre.

Tack.