Tillbaka till trygghet

Fem afghanska barn har drunknat i Medelhavet. Den yngsta av dem var ett år gammal. De försökte ta sig till den grekiska ön Lesbos i en gummibåt, som kantrade i hård vind och höga vågor.
Det läser jag när jag skummar igenom nyhetsflödet. Samma nyhetsflöde som informerar mig om att Finland nu anser att vissa provinser i Afghanistan som folk flyr ifrån faktiskt kan anses säkra, och att människor som kommer därifrån därmed inte kan beviljas asyl i vårt land.

Barnet i havet. De höga vågorna. Resan som tagit dem från någon sönderskjuten och desperat fattig bergstrakt  i Khost.
Det kväljer i magen.

Åländsk demokrati vill ordna kommunala folkomröstningar om flyktingmottagning.

Bästa människor. Denna fråga är vad vi skulle rösta om: Har vi ett ansvar, vi som bor här, att hjälpa det lilla fåtal vi kan till ett nytt liv, eller ska vi bara tänka på oss själva?

Och, ska vi vara så kortsiktiga, så trångsynta och så okunniga att vi inte ser hur nya människor kunde vara nya möjligheter?

Jag låter frågan stå. Vi kan väl fundera på vad ettåringen som dog kunde ha gjort om han eller hon överlevt, kommit iland, klarat resan genom ett vintrigt Europas stängda gränser, genom Sverige, över havet igen till Finland. Och om det då vore rätt att skicka tillbaka det barnet med sina föräldrar till Afghanistan. Om det vore tryggt. Om det vore mänskligt. Vad det säger om oss.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden