Den stora tacksamheten

Det bästa med att vara kvinna, för mig, är de mirakel jag fått vara med om i min kropp.

Allt det andra, att min hjärna funkar (minst) lika bra som individers som råkar ha snopp, att det finns strukturella hinder för kvinnor att få makt och inflytande, att patriarkatet är en boja kring foten för både män och kvinnor - allt det är självklarheter.
Den kampen ska föras, och jag strider alla dagar, med mig själv och andra.

Men det som får mig att jubla, att älska, att ibland uppfyllas av en närapå mystisk känsla av makt är att min stadiga, korta inte särskilt atletiska eller med dagens skönhetsnormer vackra kropp har dugt till, fyra gånger.

I mig har fyra perfekta individer vuxit. Jag har fått känna deras första fjärilsfladdrande rörelser inne i mig, deras sparkar mot mina revben, den utsökta smärtan, blodet och glädjen i en förlossning. Deras munnar som hittat fram till maten. Att bandet mellan mig om mina små varit så starkt att en bild av ett spädbarn i en bok eller ett främmande barns gråt i kassakön fått mjölken att rinna till även när den inte behövdes.

Jag har burit dessa liv. Utan mig skulle de inte finnas. Jag har njutit av närheten, mjukheten, det villkorslösa bandet, deras kinder, hjässor, hår, deras tår, deras spädbarnsmjuka magar.

Att vara feminist, stark, påstridig, kaxig, snäll, smart och allt var man nu är som människa, det är en sak.
Att dessutom få vara mamma.
Vad kan jag säga. Tur att jag inte är man.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden

Var drar man linjen när den flyter?