Längtan efter kramar

 Vi är många nu som längtar så förtvivlat efter varann. Att få kramas och smeka en kind. Att få skratta tillsammans utan avstånd, att få andas utan den kemiska fukten från ansiktsmasken, att kunna tänka på framtiden utan den växande klumpen i magen av oro över jobbet och framtiden.

Vi är inte där än. Den korta stund när man trodde att vaccinationerna är svaret och att det befriande nålsticket gör världen normal igen, är också över. Vi vaccineras i maklig takt, men inte heller det kommer att befria oss, inte på många många månader än. Så, det är bara att hålla ut. Det är bara att försonas med tystnaden inom hemmets väggar och vara tacksam för streamingtjänster.

Kanske ska det bli ännu värre innan det blir bättre. Om regeringen i Finland nu börjar förbereda för möjligheten att införa utegångsförbud så måste vi kanske acceptera att även det kan hända.

I den åländska politiken har vi just klarat av en sista tilläggsbudget för 2020. Vi har pratat om offentlighet och fri bildning - bägge otroligt viktiga saker.

Jag oroar mig för den kommande tilläggsbudgeten i mars-april, när regeringen dels ska slå fast sina ambitioner för framtiden, dels inleda en utlovad åtstramning som många på högerflanken ser fram emot som presenter på julafton.

Hos dem som alltid tycker att offentlig sektor är för stor och dyr finns en slags spänd förväntan att det nu äntligen ska vara möjligt att skära ner ordentligt. Det kan leda helt fel.

Sparsam ska man alltid vara. Dumsnål är dumt. Om man går in för stora åtstramningar snarare än strukturförändringar som på längre sikt bromsar kostnadsutvecklingen, då köper man sig framtida problem, dyra sådana.

Detta är den grundligt utforskade erfarenheten vi har till exempel från 90-talets lama. Då gick man hårt fram - och resultatet blev att många hamnade i ett livslångt utanförskap, en permanent långtidsarbetslöshet, att barn och unga inte fick hjälp när de behövde det, att psykisk ohälsa ökade.

Den service offentlig sektor erbjuder finns inte för att man vill vara snäll och humanistisk. Inte bara. Det är en del av ett mycket framgångsrikt ekonomiskt system där en fungerande välfärd är en förutsättning för ett framgångsrikt näringsliv, med väl utbildade friska människor som kan jobba.

När statsminister Sanna Marin ritat upp Finlands väg ur krisen kommer anpassningsåtgärderna (ett finare ord för inbesparingar) sist, efter satsningar på tillväxt och reformer. Det, menar statsministern, ska göras när konjunkturerna vänt uppåt, när den akuta krisen är över. 

Där är vi inte än. Vi har inte gjort en enda strukturell reform, och de EU-pengar som kommer landskapet till del har inte använts för att skapa den nya gröna tillväxten.

När jag ser den tappra skara tjänstemän inom landskapet som ska leverera allt som efterfrågas, då tänker jag:

1. Hur ska dom orka?

och

2. Vi behöver ha flera.

Undrar om ett sånt förslag skulle falla i god jord?