Gallblåsan från underjorden

Jag har några omtumlande dagar bakom mig.
Inget roligt, men kanske inte så dåligt heller.
Låt mig dela några reflektioner av djup och innerlig tacksamhet.

Under hösten har jag vid några tillfällen haft riktigt ont i magen, ofta efter sena middagar med många rätter. (Inte är det synd om mig för det, men alla måltider man äter är inte av lust och glädje).

För en vecka sen blev det riktigt illa. Kramperna blev så hemska att grannen fick köra mig till akuten. Jag fick lindring och fick åka hem, med den troliga diagnosen att jag hade problem med gallan.
Ganska prosaiskt och vanligt, när man inte har det.
Därpå följde undersökningar, ytterligare ett besök på akuten och en remiss, så småningom, till en kirurg. Inte mådde jag bra, men tänkte ändå att det skulle gå, och var inställd på jobb på måndag morgon, med kommundebatt på programmet.

Så blev det icke. På natten började alla anfalls moder, och hon var arg. Vid femtiden körde jag till akuten igen, så ynklig, rädd och plågad som man blir när man har mer ont än man klarar av.

Här börjar tacksamheten.
Från Anders på akuten, som talade lugnande österbottniska om våra gemensamma rötter medan han pumpade i mig alla former av smärtlindring, till röntgenläkaren som kallades in, sköterskorna på kirurgen, läkarna och den änglalika människan på uppvaket vars namn jag inte uppfattade, bemötte de mig med en ömhet och respekt, till och med kärlek, som gjorde mig fullständigt gråtmild.

Vården var ypperlig förstås, och en särdeles inflammerad gallblåsa ligger nu och skäms nånstans, men inte i mig. Jag fick tillfälle att prova ÅHS nya magnetkamera. Jag fick anvisningar och instruktioner och allt var mycket professionellt. Det är jag glad för. Det jag minns är bemötandet, att jag i alla led kände mig trygg, sedd och omhändertagen av snälla människor.

Det kan nog vara bra att komma ihåg att det är människorna som är vår sjukvård, och att de som gör jobbet gör det bra. Med ömhet och respekt.

Tack. Tack. Tack.