Talet jag inte fick hålla

Åh, så frustrerande. Under tre år har jag jobbat med kommunreformen, dag och ibland natt. Och precis i det avgörande skedet när lagen ska klubbas kan jag inte vara med, på grund av en krånglande gallblåsa. Nedan vad jag skulle ha sagt om jag kunnat vara med idag. 

Jag känner mig lite upprymd. Om Alexandria Ocasio-Cortez, en kvinnlig socialist av puertoricansk härkomst, kan bli invald i den amerikanska kongressen, så nog ska det väl gå att ändra på kommunstrukturen på Åland också.

Först vill jag få sagt: Inte ska man bli rädd och drabbas av ribbskräck precis nu, när det är OS och ribban ligger på världsrekordhöjd. På andra sidan finns en morgondag, vare sig man river ut sig eller kommer över, och sen är det bara att jobba vidare.

Vi har kommit en bra bit på väg sen processen inleddes för tre år sen. Nu står vi här, fem före att klubba ett på många sätt historiskt lagförslag, som kan förändra både den politiska och den administrativa verkligheten i landskapet.

Arbetet har från dag 1 präglats av en vilja att lyssna, att inkludera och att förändra under arbetets gång, vilket väl illustreras ännu av lag- och kulturutskottets betänkande där man gjorde ganska omfattande förändringar föranledda av de hörande som hölls i utskottet. Det är bra. Så tycker jag man ska jobba.

Det tråkiga, som jag också upplever som ett misslyckande, är att reservationen i betänkandet visar på och ytterligare fördjupar klyftan mellan regering och opposition i denna viktiga fråga. Trots ihärdiga försök har vi inte fått till en dialog med oppositionen. Positionerna är lika låsta som i den svenska regeringsbildningen, och detta trots att flera ledande centerpolitiker medgivit att förändringar behövs, och att det faktiskt blivit klart under processens gång var svagheterna finns i den nuvarande strukturen. Alla vet att förändring behövs, men någon vilja till samarbete har inte funnits.

Det är synd att ett tidigare statsbärande parti som centern i en av de viktigaste förändringarna i landskapet lämnat total walkover, och fortsätter göra det på den kommunala nivån. Jag ser inte hur det gynnar kommuninvånarna, om nu det är den högsta prioriteten, och inte bara att vinna nästa val.

Jag tycker att det är viktigt att man i detta skede kommer ihåg utgångspunkterna. En kommunreform är nödvändig, inte för kommunledningar eller den sittande politiska makten i kommunerna, utan för invånarna och för framtiden.

Inte ska människor på Åland behandlas olika beroende på var de bor. Inte ska de ha sämre rättssäkerhet, sämre äldreomsorg eller sämre skola för att de bor i en kommun vars resurser tryter. Inte ska de möjligheter som digitaliseringen ger vara bara dagens starka kommuner förunnade. För så blir det om vi inte förändrar. I våra små och högt älskade kommuner finns idag inte resurser för utveckling, bara för upprätthållande, och om framtidens Åland inte ska vara indelat i A- och B-lag så är vi tvungna att våga ta smärtsamma och svåra steg framåt.

Det stämmer till eftertanke, det haveri som drabbade processen i Finström- Geta -Sund. Efter flera års hårt arbete, förankring, ett bra förslag till samgångsavtal, en enig tjänstemannaledning och personalen som önskade förändringen föll projektet ihop på grund av avundsjuka, politiskt revirpinkande och taktikerande. Det illustrerade för mig med all önskvärd tydlighet risken med de frivilliga processerna, där de starka styr, väljer vilka de vill leka med och lämnar andra utanför. Så ska det heller inte vara. Hela Åland ska med, och alla ålänningar ska ha det bra i nya livskraftiga kommuner.

I de höranden som social- och miljöutskottet gjorde framkommer också hur starkt organisationer och myndigheter som jobbar tätt med den kommunala sfären vill se en förändring. Det är kvinnorna i vården, det är socialarbetarna, det är tredje sektorn och det är flera myndigheter som ser utmaningarna. Många av dem skulle helst jobba med en kommunal aktör. Fyra kommuner är ett steg i rätt riktning.

Vi ska förstås inte vara blåögda. Även om det tagit tid och möda att komma så här långt, så är det inget alls jämfört det arbete som vi har framför oss, och som till stor del ska göras på kommunal nivå, med stöd och bistånd från landskapet.

Eftersom medlingsprocessen är borta ur lagförslaget är det i än högre utsträckning kommunernas ansvar och frihet att verkställa, och det kommer inte att bli lätt.

Låt oss förlita oss på att de efter nästa val finns framtidsinriktade, ansvarsfulla och kloka kommunpolitiker som förmår lyfta sig i håret och se till helhetens bästa.

Och låt oss hoppas att ingen i denna lagtingssalsal förespråkar att devalvera beslut i Ålands lagting till något man kan strunta i eller göra om med varje skiftande majoritet. Om det är så, då vet jag faktiskt inte vad vi har här att göra. Det finns nog andra som tycker att vår lagstiftning inget är värd. Det behöver vi inte bjuda på.

Det här är en lag som ger en ram för en framtida förändring. Tillsammans ska vi jobba vidare för att fylla ramen med vackra, starka, kloka och livskraftiga kommuner, som kan utvecklas på livsviktiga områden där man idag inte orkar med, som miljön, digitaliseringen, barnskyddet, rättssäkerheten för invånarna osv.

Slutligen, mitt tack till lag- och kulturuskottet för grundlig och saklig behandling, till er alla för en grundlig behandling av frågan och till de tjänstemän som varken sparat tid eller möda för att få jobbet gjort.