Harsoinen teräs och strömming

Jag sitter på lördag kväll och funderar på den gångna veckan. Ute i världen vann Joe Biden det amerikanska presidentvalet, men hans motståndare har inte märkt det ännu.

I lagtinget och i stadsfullmäktige har vi debatterat budget i fyra dagar, och det hjälps inte. Jag tycker vi varit närsynta, småaktiga och fantasilösa. Jag med.

Allra tråkigast är det att vi glömt omvärlden, både den utanför den åländska maktens boning och den ute i världen.

När jag hämtade min bil från verkstaden som räddade den från att hamna på skroten, var det ingen som frågade vad vi gjorde i lagtinget. Det handlade om att kunna hitta ett begagnat däck för att ersätta det som dömts ut i besiktningen, och "puss och kram".

När jag betalade min skuld hos Bergmans pojkar för laxosten som tar slut snabbare än jag köper den, pratade vi om strömming.

Och nu när jag sitter här och tänker på debatten om Åland och Finland kommer ett program om en av mina stora idoler, musikern och punkpoeten Ismo Alanko, från Hassisen Kone och Sielun Veljet och mycket mer.

Det är mitt Finland. Kritiskt, galet, vilt musikaliskt och sexigt.

Jag blir nästan rädd att jag ska glömma det. Att Finland inte är som Harry Jansson beskriver det. Och att Åland också är Pub Bastun, litteraturdagarnas efterfest och käraste svärfar Sunes kaotiska lider fullt av hemligheter från så många decennier. Inte nåt knätofsigt paragrafgrått närsynt.

Ismo sjunger Harsoinen teräs.

Kun se laulaa on ääni kultaa

mutta sanat pyövelin

harsoinen teräs

(ungefär: När han sjunger är rösten som guld, men orden är bödelns. Stålet är som gasbinda.)

Jag vet knappt vad det betyder, men det är vackert.