30 november 2020, i coronans tid.

 Veckan börjar bra. Ett tandläkarbesök, en frågestund i lagtinget, ett för en tant riktigt jobbigt träningspass. Och några timmar med min kompis J. som jag får leka med ibland.

Låter det inte så glamouröst?

Jag försäkrar - att äntligen få till en årskontroll med en ny tandläkare efter att min mångåriga gick i pension var ett stort steg framåt. Han var snäll och mild och berömde min tandhälsa. En måndag i november är det ganska stort. (Ok. Kanske lite patetiskt att man blir glad för att tandläkaren säger att man borstat duktigt, men man får ta det man får).

I lagtinget, där fick jag möjligheten att härja lite med lantrådet om en fråga jag tycker är viktig. Under hela året med den nya regeringen har tonen mot Helsingfors blivit allt hårdare och mer ålandsnationalistisk, på ett sätt som jag är säker på att är helt kontraproduktivt.

Visst begås det misstag, och visst ska självstyrelsen stå på sig om svenska språket, men man måste kunna ha lite taktkänsla och diplomati, och tänka att det inte alltid är det smartaste att skälla som en bandhund på dom man ska samarbeta med. 

Min kompis J. och jag har en ritual. När han kommer får han en isglass. Helst ananas-smak. Vi sitter i soffan och tittar på tv. Han har världens allra bästa kramar. Sen gör vi annat, men vi börjar alltid så.

Och så träningspasset. Vi är många tanter i olika åldrar i Hälzohallen. En del är mammor till mina barns kompisar. En del känner jag sen många år, andra träffar jag bara våra svettiga puls- och styrkepass. Jag skumpar upp och ner, svär åt vikterna, tänker att klockan måste gått sönder när 30 sekunder aldrig tar slut. Efter 45 minuter är jag helt slut och röd i ansiktet. Hon bredvid mig och jag nickar åt varann när vi noggrannt spritar redskapen, och när jag cyklar hem i det eviga mörkret är kroppen trött och hjärnan tyst.

Middagen bjuder sonen på. Spaghetti och tomatsås på allt som fanns i kylskåpet efter helgen. 

Vardag är vackert.