Sorg och minnen

 Igår tog vi avsked av en älskad människa och familjemedlem. Jag är tacksam för mycket av hans liv, men också för den delade sorgen i vårt sista farväl, Det är så människor finns kvar, med sina familjer och vänner.

För ett år sedan begravdes min vän Maarit. Sista gången vi träffades bad hon att vi skulle minnas henne, att hon på så sätt skulle leva vidare med oss. Min vän Igge gick bort i somras. Hans önskan var att hans böcker skulle bli lästa av nya människor

Så länge man minns är ingen borta, men man bär med sig tomrummet där den skulle ha varit som man förlorat. Där i soffan, där vid matbordet, där på bryggan står han och är osynlig.

Efter begravningen och minnesstunden var vi alla utmattade och utgråtna. Under kvällen, vid middagen, i bastun, som en hög i soffan låg vi och pratade knappt, om ingenting, och han var med oss hela tiden.

För fem år sen förlorade jag tre viktiga personer under loppet av ett år. Fortfarande pratar jag med dem i mitt huvud, som om de var som de var då.

Min mummu är mest intresserad av politiken och tycker vi gör för lite för pensionärernan. Mamma vill veta hur det går för barnen. Tänker jag. Nu finns en ny att prata med och berätta för hur det går för barnbarnen,

När pandemin är över undrar jag om det inte behövs minnesstunder och välsignelser för dem som gått bort, som man inte fått sörja tillsammans. Det är något grundläggande mänskligt och viktigt som blivit ogjort.

Inte för inte, tänker jag, heter det som kommer efteråt sorgearbete. Det går långsamt, det är jobbigt, ingen annan kan göra det åt en. Det tar sån tid när man önskar att man kunde få vara glad nån gång, men verkligen inte orkar.

Till min sena frukost på söndag morgon blir det en kopp kaffe och en bit smörgåstårta från minnesstunden. Nu börjar tiden efteråt, när man så småningom nån dag inte tänker längre på förlusten och blir rädd att glömskan och tiden utraderat den som är borta.