Konsten att inte visa handlingskraft

 Det börjar bli några år sen nu som jag var nybakad minister, direkt in från 20 år i ett privat företag med väldigt korta och snabba beslutsvägar. Jag tror faktiskt inte att man kan hitta en arbetsplats som är mer förändringsbenägen och villig att testa nytt än Nya Åland.

De första månaderna på ministerjobbet fick jag lära mig i praktiken vad jag visste i teorin. En förvaltning är inte ett företag, av flera väldigt viktiga orsaker.

När en myndighet fattar beslut som påverkar människors liv, som begränsar deras rättigheter eller ålägger dem skyldigheter - då ska det vara rätt. Det ska finnas stöd i lag. Det ska finnas beredning som tagits fram av sakkunniga icke politiska tjänstemän. Och man ska använda skattepengar sparsamt, genomtänkt och träffsäkert.

Framför allt ska det vara rättssäkert och lika för alla.

Detta är stora, svåra saker. Ibland är det svåraste av allt att inte rusa iväg och bestämma för att man vill, för att man vill se bra ut, för att man har en agenda eller utsätts för påtryckningar. Att visa politisk handlingskraft är bra, men oftare än vad som är riktigt bekvämt för en politiker är det bara ett spel där det verkliga arbetet sker på ett långsammare och mindre spektakulärt sätt efter att presskonferenserna är slut.

Som politiker tycker jag att det är viktigt att man har respekt för processen, att man inte sätter rättsäkerhet och fakta ur spel genom att dra till med snabba publikfrierier. I mitt skinn sved det ordentligt att e-röstningen havererade, och det hade varit så lätt att gå in och utlova bestraffning och peka finger på andra. Att jag lät bli tolkades som feghet, men det hade varit mycket mycket lättare att agera än att säga som det var - att genomförandet av valet inte var en sak som en minister ska lägga sig i.

Idag har vi en regering som gång efter gång efter gång visar sig fullkomligt respektlös inför denna bodelning. Vi har ett vice lantråd som drar in jämställdhetsbonusen utan beredning. Vi har en social- och miljöminister som ringer till privata företag och ger instruktioner som gynnar andra företag, utan vare sig beslut eller beredning. Vi har ett lantråd som närapå som första åtgärd på politiska meriter anställde en förvaltningschef, i direkt motsättning till beredningen och den långa rekryteringsprocessen. Vi har en näringsminister som sprutar fram bidrag till näringslivet, inte alla helt genomtänkta eller förankrade. Inom ÅMHM har vi en styrelseordförande som tror att han är i en rättssal och ska agera både åklagare, försvarar och domare, när uppgiften egentligen är att leda ett möte, med respekt för sakkunskap, beredning och andra deltagare.

I ett krisläge är det viktigt att tänka snabbt, men det är också viktigt att tänka rätt. En förvaltning och dess regler finns för att fatta beslut så att man har bästa möjliga underlag, undviker korruption eller misstanke om det, och att allt går lagenligt och rättssäkert till.

Det är krångligt och långsamt, men det är mycket bättre än Vilda västern-beslut med mycket pangpang.