Skräcken att blöda genom byxorna

 Hela mensdebatten i lagtinget har rört upp minnen av mitt kvinnoliv, saker som jag glömt i några årtionden.

1979 var jag 15 år. Menstruationen var ganska ny för mig, och plågsam. I två-tre dagar per månad hade jag riktigt ont, med kramper och illamående och ibland kraftiga blödningar. Några gånger blev jag tvungen att bli hemskjutsad av rektorn för att inte ens en lektion på hälsovårdarens iskalla brits, med betongväggen och en plansch av kostcirkeln, räckte till.

Jag var en ganska blyg flicka, särskilt när det gällde kroppens funktioner Det var man i Oxhamns skola i Jakobstad. Ingen tänkbar skam kunde ha varit större än att någon skulle märka, kommentera eller skratta. Särskilt inte nån pojke.

Man gick inte till hälsovårdaren om man inte måste. Man sa inget åt nån utom i en viskning åt sin bästa kompis.

En vintereftermiddag kommer jag ihåg. Jag och en kompis skulle hem till en pojke i klassen för att göra ett gemensamt grupparbete. Det var en pojke jag var hemligt, djupt gömt i mitt innersta, förtjust i.

Jag hade nya byxor, i brun manchester. Dom var köpta med mamma i "fel" butik, i den med lite billigare kläder. Inte Gul&Blå. Jag kände mig ful. Jag hade fått mens på morgonen, och kramperna och värken i ryggen var utmattande. Jag hade inga extra bindor, och ingen som jag vågade fråga.

I den dryga timmen vi satt där, jag på pojkens säng, var jag livrädd att en kramp skulle göra att jag blödde genom mina fula manchesterjeans i sängen. Eller att jag skulle må så illa att jag spydde. Jag satt och klämde ihop benen och sa knappt något, jag som annars kunde vara ganska rolig och smart för att kompensera att jag inte hörde till det snygga och häftiga gänget.

För den flickan som jag var då hade mensskydd och värktabletter tillgängliga i skolan gjort en enorm skillnad. För min hälsa, för min trygghet, för erkännandet att det är något helt normalt som händer flickor, och som man bara ser till att hjälpa till med.

Jag önskar att det vore självklart idag, att flickorna inte skulle behöva vara rädda som jag, ha ont som jag, känna skam som jag.

Så är det inte. Jag skulle gärna ändra på det.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

 Hur ska man förklara ett stort och svårt beslut där man själv är kluven och osäker, och där mediabruset lyft den ena negativa aspekten efter den andra, inte alltid korrekt eller relevant? Hur ska man, utan att gå i försvar, förklara att det är ett beslut som sist och slutligen handlar om tillit och strukturer. Jag försöker. Strukturen först. När processen för att upphandla ett nytt vårdinformationssystem inleddes för drygt tio år sen var det genom att man identifierade problemet. En revision pekade ut ett redan då akut behov. Under många år har sedan lagting och regeringar i flera budgetbeslut anslagit pengar för ÅHS att jobba vidare, med beställningen; köp ett nytt VIS-system. En fullmakt, alltså ett löfte om pengar har givits för det som vid tillfället antogs vara kostnaden. Hade inte kostnaden blivit mycket högre hade resultatet, dvs vilket system man väljer, inte varit en politisk fråga, och det med rätta. Vi som sitter i lagtinget är inte experter på varken vård eller digitala sy
Läs mer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Jag har en kompis, vi kan kalla henne E. Hon är 22 år gammal. Jag träffade henne faktiskt första gången när hon var bara några timmar gammal. Liten och gullig var hon då, och det är hon nu också.  Idag är hon dessutom stark, välutbildad och självständig. Hon bor i egen lägenhet och sköter sitt eget liv. Hon vill jobba och klara sig själv, som alla andra människor.   E. är utbildad vid Ålands yrkesgymnasium inom kök och catering. Hon gillar mest att baka, men jobbar som en iller med alla uppgifter hon får. Det visar hennes referenser och omdömen från tidigare arbetsgivare och praktikplatser.  Det finns ett problem. I dessa tider av brist på arbetskraft har det varit oerhört svårt för E. att hitta ett jobb. Orsaken är att E. föddes med en kromosomvariation, och att arbetsgivare av olika orsaker, kanske fördomar, inte tror att hon klarar jobbet.  Hon är kapabel och snäll. Hon jobbar hårt. Den arbetsgivare som anställer henne kan få en del av lönen finansierad via Ams under en prövotid. Än
Läs mer

Prata med kärlek i orden

  För socialdemokraterna är ändrad lagstiftning på grund av den finländska translagen en mycket enkel och okomplicerad fråga. Vi har en ny translag i Finland som kräver vissa följdändringar för att det inte ska råda osäkerhet kring vem som har rätt till olika former av stöd vid graviditet, och inte ställa barn i en sämre ställning på grund av den osäkerheten. Det är finländsk behörighet, det är en positiv utveckling och detta är bara små korrigeringar i vår lagstiftning. Den större diskussionen, om transpersoners rättigheter, om vår inställning till den gruppen människor och hur vi ser på andra svåra frågor kring detta är något vi tycker behöver föras kärleksfullt och respektfullt och återhållsamt. Det är frågor som rör ytterst sårbara människor, ofta unga personer som söker sin identitet och som behöver lyssnande vuxna, inte förakt och hånflabb. Translagen reformerades i Finland efter lång diskussion, och ger nu vuxna människor möjligheten att fastställa sitt juridiska kön utan
Läs mer