Höckböle och hem

Idag har jag simmat fyra gånger. Jag har badat bastu. Jag har plockat en näve smultron och promenerat från Höckböle till stugan, genom det mättade doftsurret vid träsket, genom den torra kalhuggna tallskogen, förbi Mördar-Anders container (där lagrar, enligt familje-tradition, en ondsint mördare vid namn Anders sina offer).
På sista sträckan, där skogen ännu står kvar och håller i dofter, slingrade sig nattviolers kryddor mot mig.
Jag har somnat på soffan efter middagen. Mina barn har spelat Monopol. Den yngsta skäms när han vinner.

Jag har lyssnat på tre sommarprat. En av dem, Jeanette Östman, pratade om ett samhälle jag kände, och om flykten från både minoritet och majoritet. Det var klokt, och jag kände igen mig.
Det är bra att växla, att vara med om både överläge och underläge, utanförskap och tillhörighet. Människor som alltid är bara en, tvärsäkra i sin identitet och aldrig kluvna, skrämmer mig.

Flera gånger har jag tänkt på Grekland, och på allt jag inte förstår. På att alla analyser jag läser är så tvärsäkra på sitt, och samtidigt med så olika slutsatser.
Det finns säkert rika greker som är onda och lata. Jag har aldrig träffat några.
Det finns säkert tyskar som vill suga livsblodet ur alla som inte har ordnung. Jag tror inte det är Angela Merkels avsikt.

Semesterns letargi tar över. Datorn tar länge att starta. Man kan lika gärna läsa några sidor till i romanen om en irländsk katolsk präst var samvetskval driver honom till existentiella grubblerier (mycket bättre än det låter).

Det var något om kommunerna jag ville säga, men det får vila. En annan dag.