Lasersvärd och solidaritet

Låt mig berätta om min söndag.
Det började med en mycket lång natts god sömn. Jag säger inte hur länge vi sov, men det var tvåsiffrigt.
Efter en lång lat morgon/förmiddag bjöd grannarna i vårt matlag på Njutargränden på soppa och reunion för att få se alla utflugna barn och återuppleva gamla skämt.
Typ den om när min yngsta son Ivar gick in till grannarna och efter en stunds artig väntan frågade: "Har ni frys? Finns det nånting i den?".

På väg över gatan kunde vi konstatera att det inte var väder för en promenad. Satt därmed i soffan och stickade (resultatet hittills är en mycket sned, smal halsduk med många tappade maskor) och pratade och drack kaffe mest hela dagen.

På kvällen Star Wars, den sista i sagan som började när jag var tonåring, på stenåldern. Det var en djupt tillfredsställande upplevelse av lasersvärd, svällande musik maffiga slutstrider och bevis på mänsklig godhet och solidaritet och det godas seger över det onda.
Kejsar Palpatine måtte väl vara ordentligt död nu.

Och sen, när vi kom hem, ännu en film. Pride, från 2015, om när en grupp lesbiska och homosexuella aktivister under gruvarbetarstrejken på 1980-talet i Storbritannien började samla in pengar till de strejkande i en liten walesisk by.
Bra musik, kampsånger, fantastiska skådespelare. Mänsklig godhet och solidaritet och det godas seger över det onda.
Margaret Thatcher måtte väl vara ordentligt död nu.

Förändring kräver aktivism. Och kärlek, riktig människokärlek, kräver solidaritet. Mitt nyårslöfte inför nästa decennium och nästa år är att vara mer aktiv, mer kärleksfull, mer solidarisk och mycket mer besvärlig och obekväm.
Ni är varnade: mitt lasersvärd ska flamma.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tillit och strukturer

Våga satsa på outnyttjad resurs

Prata med kärlek i orden